Ibland blir jag
oändligt trött på mina egna, långa, invecklade tankeströmmar. Det är som om jag
inför mig själv ursäktar och förklarar mina funderingar inför en osynlig
domstol. Inte för att jag vet vad jag skulle kunna bli dömd till och jag känner
inte till straffens beskaffenhet, men jag gör det ändå. Om och om igen.
Kanske är det
en yrkesskada? En sådan där som femton års pedagogiskt arbete kan medföra:
förklara, försöka förklara från ett annat perspektiv, se saker ur olika
synvinklar, respektera andra sätt att se på/uttrycka/bedöma saker och förklara
ännu en hundrande gång. Man förklarar så mycket att man till sist knappast
kommer ihåg vad man själv egentligen tycker.
Så ikväll tänker
jag kort. Utan att tänka efterefter:
- Vasaloppet.
Kan faktiskt inte bry mig mindre. Alls. Kudos och all heder åt alla som orkar
genomföra det. Men. Bryr mig oändligt lite.
- Min son har
fått kallelse till mönstring. Pacifist som jag är blev jag ändå glad över att
han vill göra värnplikten. Insåg att det är svårt att logiskt förena dessa två
tankar.
- Ännu än gång
är det ungdomar på skolor som leder en protest! Denna gång mot NRA i USA som
fortsätter att via pengar och makt påverka ledande politiker till att uppmuntra
människor att bära vapen. Och som tidigare i historien hånas ungdomarna av
ledarna. Och som tidigare i historien kommer ungdomarna vara de som får rätt i
eftervärldens ögon.
- Vi har haft
en iskall vecka. Mina näshår har klibbat ihop och den kalla västkustvinden har
gjort att till och med mina inälvor har frusit. Men. Jag har fått se solen. En
hel vecka.
Ha en fin
söndagskväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar