Att älska en andra gång

Att en kärlek kan vara så lika intensiv. Så alltomfattande. Även en andra gång. Det förundrades jag över. Ty, jag trodde inte att det var så. Faktum är att jag fruktade att det inte var så. Men så föddes min andre son. Måndagen den 29:e mars 2004, klockan 09.06. Och i samma ögonblick som hans vakna ögon såg in i mina visste jag att jag älskade precis lika mycket. Kanske älskade jag andra saker, egenskaper. Men lika förbehållslöst och intensivt. Älskade L var född.

Allt kändes vant men ändå så ovant. Så likt men ack så helt olikt. Denna kalla marsmorgon var det fortfarande lite snömodd kvar på vägarna. Det var ingen vårvärme att tala om och när jag vaknade klockan halv sju kände jag att jag nog behövde gå upp och kissa. S höll på att göra sig i ordning till jobbet, när jag ropade på honom. Det var vattnet som gick och ingen gick till jobbet den dagen. Ett par minuter efter att vattnet gått började nämligen värkarna. Snabbare och tätare kom de. Vi åt frukost och väckte storebror. Ringde mormor som fick stanna hemma från sitt arbete. Klockan halv åtta var vi så på väg de 3 och en halv milen till BB.

S hade precis en vecka tidigare fått körkortet och mina värkar kom med en knapp minut emellan. Vi hann knappt fram. Klockan 09.06 föddes han. Vår älskade Leon. Storebrors namn hade jag bestämt långt innan han ens fanns och jag frågade ingen. Därför ville jag att S skulle välja namn nu. Precis vilket han ville. Hans favoritfilm då var den franska ”León” och Leon skulle vår son heta. Och tänk – när jag mötte hans blick såg jag att det var just en Leon. Leon, kommen från latinets Leo. Lejon. Fantastiskt. Min son hade ett lejons majestätiska karaktär.

Älskade solstrålen Leon. Världens enklaste bebis. Gladaste barn. Sov hela nätter från början. Kunde somna överallt. Älskade att sova ute i vagnen. Med en otroligt bestämd blick och runda kinder var han allas vår lille professor. Älskad otroligt av oss alla tre. Aldrig sjuk, tog han sig fram sittandes på rumpan och han var snabb som vinden, glad över att få vara där vi var. Men han ville inte äta. Det var min enda sorg.

Han växte upp. Till en otroligt rar och klok liten kille. Med ett enormt rättspatos. Med en vilja att reda upp och lösa konflikter. Med en fantastisk, vuxen och mogen humor och en vighet som slår det mesta. Omtänksam och lyhörd tar han in hur alla i familjen mår och han värnar om dem han älskar. Han kommer med frukost på sängen, masserar trötta ryggar och springer ärenden. Han är ett sant lejon. Idag fyller min älskade yngste son 9 år. Och från djupet av mitt hjärta önskar jag honom all lycka. Nu och för evigt. Härifrån till evigheten.

Grattis min älskling!

Min solstråle på sin ettårsdag.. 

Att jämföra

Kommer aldrig sluta förundras över människan. Över denna märkliga varelse. Som på gott och ont interagerar med gelikar. Kommer aldrig sluta förundras över det faktum att trots alla likheter är vi ändå så olika. Och nej. Då talar jag inte om något så trivialt och banalt som att vi är olika ”raser”, att vi tillhör olika religioner eller har skilda etniciteter. Nej. Jag talar om hur vi uppfattar världen.

På ett nyfiket avstånd har jag följt den senaste debatten på ledarsidorna. Startad med ett öppet brev, skrivet av Jonas Hassen Khemiri, till Beatrice Ask. Och nu, senast idag, besvarad av statssekreterare Jasenko Selimovic (en bra sammanfattning hittar ni här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5486959) Jag tyckte Khemiris brev var lysande. Den glödde av ett återhållet patos och gav röst till många tystade. Jag upplevde det som om han försökte lyfta ett perspektiv, ett bortglömt perspektiv, på ett lågmält och ödmjukt sätt. Jag kände igen mig i allt han skrev.

Så skrev då tydligen Selimovic ett genmäle idag. Som jag också läste. Och jag förvånades. Av att han uppfattat Khemiris text som något negativt. Som ett uppdelande i vi och dem. Som en stagnation i kampen mot jämställdhet. Han ifrågasatte Khemiris rätt till att höja sin röst genom att han förringade det som kunde läsas med motiveringen att ANDRA också diskrimineras. Underligt.

Ty, ingenstans i Khemiris text stod att INGEN ANNAN diskriminerades. Han beskrev det som var närmast honom. Punkt. Det som han kunde stå för att han upplevt. Precis som andra grupper i ett samhälle lyfter det som står dem närmast. Naturligtvis. Hur skulle man annars göra?

Selimovic har inte fel i sin text. För det är hans synpunkt. Precis som Khemiri har sin. I mångt och mycket kan jag hålla med Selimovic också. Men hans röst skrapar hårdare. Missljuden är flera. Och stilmässigt använder han dessutom en uråldrig härskarteknik; alltför många gånger, och på ”fel” ställen använder han uttrycket ”min vän”. Dissonansen skär i den olustvibrerande luften. Och jag förundras.

Förundras över människan. Över denna märkliga varelse. Som interagerar med gelikar. Vad olika vi uppfattar saker och ting. Selimovic uppfattade en hierarkiskt uppställd diskriminering, medan jag såg en stilla bön. Till min stora förvåning känner jag igen mig i missuppfattarens text. Också. Ty, även han och jag delar erfarenheter. Så lika. Och ändå så olika. Förunderligt. Kommer människan någonsin förstå människan?

Sov gott! 

Att lyssna

Man kan lyssna på många sätt. Man kan höra vad den andra har sagt. Man kan lyssna till vad den andre säger. Stor skillnad.

Man kan sluta ögonen och lyssna. Liksom stänga andra sinnen ute för att ta in det man hör. Helt och hållet. Man kan lyssna i hörlurar; antingen för att kunna höra det man väljer att lyssna på eller för att stänga ute andra, oönskade ljud. 

Ibland vill man uppslukas av ljud. Som när man dansar. Hög musik från alla håll. Mumlet från andra människor runt omkring får bilda kuliss för upplevelsen man antingen har helt för sig själv eller delar med någon/några. Man finns mitt i ljudet. Det är så starkt att man känner det. Förnimmer det. Ljud och rörelse blir ett i en härlig symbios.

Man kan ana en viskning. Ett svagt ljud som ännu inte har någon källa. Nästan som en skugga innan den som äger skuggan stigit fram i ljuset. Viskningar kan var goda eller onda. Kärleksfulla eller framvästa mellan hårt i hopknipna läppar. Likväl är de ljud.

Ibland kan man höra vinden. Suset i en lövkrona när man ligger i gräset under och tittar upp genom lövverket. Raseriet i en storm som sliter i naturen och kastar skummande, vita vågor mot vattenblanka klippor.

Vissa människor hör även det som inte sägs. De lyssnar till tystnaden. Läser mellan raderna och hör inandningarna tala. Ödmjukt räknar jag mig till dessa människor. När jag är som bäst. 

Sov gott!

Att recensera "Jag skulle aldrig ljuga för dig"

Moa Herngrens bok ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” blev nästa bok i bloggdalas bokklubb som vår Asta startat. En bok som jag lånade och sträckläste. Och fascinerades av. För att den väckte så otroligt många olika känslor. Och tankar.

Den handlar om Cecilia Albert. Och om alla de Cecilior som gömmer sig i henne. Utåt lever hon ett åtråvärt, perfekt liv med sin make Josef och tre barn, Fred, Molly och Ivar. Makarna arbetar båda som framgångsrika parterpeuter och de har ett jämställt äktenskap. Eller? För vad är det som gör att Cecilia skaver? Att hon kortandas? Behöver springa tills hon får blodsmak i munnen? Att hon kramar för hårt, falskt?

Boken tar upp ett brännande ämne. Ett ämne som berör vår samtid. Den verklighet vi lever i. Med människor som skall upprätthålla en fasad. Till varje pris. Människor som är ensamma i mångsamhet. Tomma. Rotlösa. Vajande rön för vinden. På det viset är den mycket läsvärd. För oss som kan relatera till den. Medan den är oerhört främmande för många andra.

Herngren har ett direkt språk, enkelt att läsa. Man följer Cecilia med enstaka inklipp av Josefs, eller barnens tankar. Man får en bättre bild av händelseförloppet än Cecilia har och det är också här någonstans som jag tappar all respekt för henne. Och lite för Herngren. För under hela läsningen förundras jag över Herngrens vinklingar. Funderar på varför hon gjort de valen hon gjort för sina karaktärer, undrar över hennes referensramar. Och bekymras faktiskt lite över dem.

För. Varifrån har hon överhuvudtaget fått sin bild ”av en lycklig familj”? Finns det ens riktiga människor i dag som VERKLIGEN tror på den schablonbilden? I början av boken namedroppar hon lite designernamn, lite livsstils regler. Som för att verkligen tala om för läsaren att det HÄR, det HÄR är en FRAMGÅNGSRIK OCH LYCKLIG familj. För att strax därefter ”slå sönder idyllen”. Ursäkta mig. Stopp och belägg. Jag köper inte Herngrens idyll. Inte många av mina bekanta heller. Förmodligen för att det inte alls är min bild av hur man är som en framgångsrik och lycklig familj. För mig blir det bara ett platt och patetiskt försök.

Ty Cecilia är en välutbildad kvinna. Omtyckt terapeut. Och ändå så är hon fast i en typisk offer-fälla. Hon pratar inte med dem hon har närmast om det som tynger henne. Hon springer runt i någon självpåtagen martyrroll. Och så blir hon precis det hon föraktar hos andra. För mig känns hon inte trovärdig. Ibland glimtar hon till och hennes mörka tankar har en logisk tråd. Andra gånger blir jag bara fruktansvärt irriterad på henne, trots att Herngrens syfte är att man skall sympatisera med henne.

Alltså. Boken var intressant. Men irriterande. Och jag funderar fortfarande mer på Herngrens egen bild av hur man signalerar framgång, än på hur det sedan gick för Cecilia. Eller Josef. Som för övrigt bara var snabbt och slarvigt skissad.

God natt!

Att virvla hetsigt i en öm csárdás

Förstår ni hur jag menar? För i går natt snubblade jag över en csárdás. Som satte igång mitt tango-mode, men utan den värkande, molande saknaden. Utan bara ett tango-mode i betryggande passion. Låter det klart som korvspad? Inte?

Låt mig fånga upp tråden och förklara. Tango-mode. Inte tango-mode som i ordet klädmode. Inte alls så. Utan det skall läsas som det engelska ordet mode, med betydelsen ”läge”. Alltså tango-läge. Ett läge som är kärnan i min personlighet. Tango är dans. Passion. Musik. Styrka och eld. Och samtidigt ett vemod, med stråk av längtan och saknad.

Sådan som jag är. Glad, positiv, stark. Passionerad. Men. Med ett stråk av vemod. Längtan. Och ibland är mitt tango-mode ytterst påtagligt, för att allt som oftast vara helt dolt för de som ytligt betraktar mig. I går kväll kom det upp till ytan. Helt oförberett. För jag lyssnade lite på måfå på olika länkar på Youtube. Och ramlade ner över följande:

En csárdás. Kompositör Vittorio Monti. Csárdás är den ungerska folkdansen. Den som fångar den ungerska själen. Och har så gjort i många hundra år. De csárdás jag lyssnat till har alla varit snabba, energiska och sprittande smittande. I denna csárdás hittade jag också tango-modet. Och bara så där blev det klart för mig. Denna blandning är jag. Så fantastiskt! Att ha en melodi – en sång – som beskriver vem jag är!

Ha en god dag!

Att gå och lägga sig

Det är något konstigt som händer. Underligt och nästan lite övernaturligt. Det är så att man skulle vilja lägga till lite läskig, krypande musik i bakgrunden. Lite stråkar, olycksbådande gnissel. Och en dimma som kommer in till höger i bild. Ja, ni har bilden klar för er. För lite så läskigt är det. Att Ergo redan ligger till sängs. Vid kvart i elva. För andra kvällen i veckan.

Har alltid varit en tjej – nåja, kvinna skulle man väl egentligen säga nu, vid 40 års ålder – som haft väldigt lite behov av någonting. Har sovit max fyra timmar per natt, inte behövt dricka en massa, inte ätit mycket. Inte behövt springa på toa i tid och otid. Mina behov har inte handlat om dessa basala ting, utan det har handlat om behovet av engagera sig, att göra något åt saker och ting, agera. Att städa och strukturera.

Det har smugit sig in nya vanor och behov. Nu är sömnbehovet mycket större. Mer än dubbelt så stort. Minst. Och helt plötsligt har mitt dygn färre timmar. Bara sådär i ett slag. Efter arbetet är jag trött. Helt kroppsligt utmattad. Hinner med en bråkdel av allt det jag hann med innan, efter jobbet. Mitt politiska engagemang är intet. (Förutom i dagliga diskussioner med elever och kollegor) Att träffa en väninna på en fika – nope. Att vara ute och dansa hela natten – absolut inte. Nu arbetar jag. Städar lite. Tränar. Och är med mina pojkar.

Och vet ni vad? Jag får låta det vara så. Ett tag till. Kanske länge till. Kanske en kortare tid. Vem vet? Vem vet när denna kvinna vilat färdigt? Men då. Då jävlar, får de allt huka sig i de samhälleliga salongerna.

Sov gott!