Att höra någon

Du – jag hör dig. Trots att du inte är här. Så hör jag dig. Plötsligt ljuder din stämma som genom ett filter och jag förnimmer dig. Det är inte lätt nu, förstår jag, annars hade du inte kunnat bryta igenom. Finaste. Jag finns här alltid.

Du är trött nu. Lite rädd kanske. Undrar hur allt detta blev som det blev. Och hur man skall gå vidare. Eller hur? Ingen som man riktigt kan prata med, höra av sig till. Helt ensam. Och vet du vad? Trots att det är den känslan du har – att du står mitt i stormens öga helt ensam – så är känslan du beskriver bekant för så många.

För när man står där. Mitt i hopplösheten, ensamheten, ångesten, så är man ensam. Men ensam bredvid så många andra ensamma. För det är det tröttheten gör med en – isolerar en, avskiljer en från de andra. Just när man faktiskt behöver de andra mest. Men jag är här. Alltid. Lovar det. Och vet du vad igen? Precis som det går ner, går det upp igen. Inte för att det är någon tröst. Se det som ett faktum bara.

Så. Idag hörde jag din röst. Förnam dig. Och jag hoppas att mina ord når dig med. Att du känner mig med. Att det jag säger kan vagga dig till sömn ett något litet. Så att vi orkar en dag till. Och sedan en till.

Sov gott!!

Att gå på vatten

De klotrunda ljusen med sitt varmt gula sken imiterar månen. Om månen hade synts på himlen denna julinatt. Föga hjälper det i natt att höja blicken mot den himmelska vidden, då molnen har stängt fönsterluckorna ut mot det oändliga. Men jag nöjer mig med illusionen av månen. Här. På bryggan.

De breda trätiljorna känns trygga och med jämna mellanrum finns det små nischer med bänkar. Omgärdade av ett staket. En bra bit under mig kluckar vattnet. Inte lägger sig små vågor till ro bara för att det blivit mörkt. Men just nu är ljudet från dem bara mitt. Inga bara fötter låter mot trä, inga måsar skriker, inga plask hörs. Bara jag här. Med vågorna, de varmt gula lamporna på lyktstolparna och natten.

Bryggan är lång. Avslutas med en vacker, regelbunden polygon, omgärdad av ett midjehögt staket. Som en tjusande, romantiskt dansbana ter den sig. Där kan alla drömmar dansa fritt och vilt hand i hand med alla tankarna. På denna tiden av dygnet tillhör bryggan dem. Drömmarna och tankarna. I ljuset, på dagen, tillhör den skratten, plasken och de bara fötterna mot träet.

Jag går på vattnet. En bra bit ovanför det. Där. Uppe på bryggan. Och sakta vänder jag mig och börjar min vandring tillbaka mot stranden. Mot de andra ljuden. Ser hotellet långt borta, som ett dockskåp och anar sanddynernas rundning. Blickar upp mot det varma ljuset från lyktstolparna. Tackar för att de hjälpt mig ut. Till mina tankars dansbana.

Sov gott i natten!!

Att kontemplera

Och så har ännu en ny dag anlänt. Tyst och obemärkt har den stigit in i våra liv. I skydd av den sena julinattens mörker märks inte sömmarna mellan dagarna. En dag slocknar, dör ut, och en ny föds. Förgänglig, men ändå oändlig. Ty så är det: viss om att var dag aldrig mer kommer igen, vet vi också att oavsett vad som sker i våra liv, går solen upp åter igen. De stora himlakropparnas rörelser ruckas inte av oss dödliga och våra banala problem.

Det är mitt i natten, strax inträder vargtimman – den tid på dygnet som är mest outhärdlig att leva i . För ensamheten kan bli alltomfattande. Förtärande. Men det är inget jag räds. Ensamheten. Eller vargtimman. Detta är min tid för kontemplation. För funderingar och tankar. För planeringar i futurum och summeringar av imperfektet.

Så, nå? Hur har då denna sommaren 2012 varit? Jo tack. Det har den. Varit, alltså. Bra, på många vis: B och L, mina ack så älskade söner, har fyllt mitt hjärta med omåttlig stolthet och eoner av kärlek. Hur kan dessa två pojkar vara så otroligt fina? Goda? Kloka? Vackra? Det är för mig en evig gåta. Jag har skrattat. Tränat. Sjungit. Dock inte dansat så mycket som jag hade velat. Ordnat och pysslat. Vilket i min värld innebär än mer struktur och ordning och reda. Jag har bekantat mig närmare med en helt ny vän. (Hej, A *ler*!!) medan jag inte orkat träffa andra som jag också hade velat. Varit alltför få dagar på min älskade sommarstrand. Tittat ut på alltför många regniga, stormiga ickesommardagar. Varit på konserter. Läst för få böcker och inte en enda gång sett min absoluta favoritfilm. Inte fått resa. Alls. Och väntar snart långväga besök.

Så, jodå. Visst har denna sommar varit. Allt och inget. Och nu börjar jag snart jobba. Till min stora förskräckelse är det inte något odelat bra. Som det alltid varit innan. För visst var det så? Eller?

Måste snart ta ett stort beslut. Trots att jag inte orkar, och även om det inte bjuds några alternativ. För första gången i mitt liv är jag dessutom rådvill. För detta handlar inte om något livsviktigt. Om överlevnad. Inte på det där direkta sättet. För i sådana situationer är jag inte famlande, inte oprövad. Ryggmärgen kickar in och jag manövrerar skickligt mellan utfall och attacker, mellan kaos och tumult. Då vet jag alltid vilket hur jag skall välja, då tvekar jag inte. Konstigt, det där. I kaos och storm står jag stadigt och fast. Orubblig och stark. Men nu? Inte ett ynka beslut kan jag ta. För nu handlar det om mig.

Helt naket bara om mig. Inte något som har att göra med min familj, mina vänner, alla nödställda, krigsdrabbade människor i världen. Inte något som har att göra med ojämställdhet, förtryck eller våldsdrabbade. Nej. Det har om mig att göra. Bara Ego. Bara Monika. Och därför kan jag inte hantera det. Min läkare har givit mig en uppgift; att fundera på vad jag vill. Utan att få lov att bry mig om var andra skulle behöva mig. Och vet ni, för första gången i mitt liv har jag ställts inför en uppgift jag inte klarar av.

Förlåt. Jag vill inte skrämmas. Det är inget allvarligt som hänt mig. Tro inte det. Jag har denna sommar varit tröttare än trött. Och därför till slut, efter att många i min närhet propsat på det, har jag varit hos en läkare. Hon har konstaterat, efter en mängd prover varav några ännu inte blivit klara, att jag fysiskt är i topp. Förmodligen har jag utmattningssynddrom. Därav hennes uppgift till mig. För jag skall på återbesök nu i veckan – för de sista provsvaren – och då måste jag/vi fundera på fortsättningen.

Summa sumarum: denna sommar har varit. Och jag älskar mina pojkar.

Sov gott alla!!

Att beklädas

Kläs in. Ha på sig. Kläder. Jomen. Precis det skall dagens inlägg handla om. Tidigare idag slängde jag ett litet snabbt getöga (?) ut i cyberrymden. Scannade av FB – var orolig för en fin hunds skull, och en väninna som skulle flyga hem efter en hemsk semester – och snabbläste de bloggar jag följer på blogspot. Vädret ute lovade en sällsynt sommardag, så inte tänkte jag ägna alltför mycket mer tid åt laptopen.

Så läste jag Åsas inlägg – om kläder man minns. Kläder man helt enkelt känt sig ursnygg i. Och hennes ord fastnade i mitt sinne. Funderade på mina egna kläder. Som man liksom nästan inte kunnat med att erkänna att de var slitna bortom räddning, just för att de varit en så kära. Och insåg någonstans där att jag faktiskt hade lite sådana kläder. Kläder som i retrospektiv kanske inte varit så smickrande. Snygga. Men som jag hyste stor kärlek till. Just för att de fick mig att känna mig snygg.

Från barndomen har jag INGA sådana minnen. Punkt. Kläderna jag hade var bedrövliga. Jag var för stor för dem. Eller för ung. Eller för fel helt enkelt. Så det lämnar vi därhän. Men. EN sak kommer jag ihåg. Ett par röda vinterbyxor. Vinterbyxor, för att de var lite extra fodrade. Lite som tunna termobyxor. Som man kunde ha inomhus. Alla hade sådana. Och jag önskade mig sådana hett. 10 år gammal var jag.

Min otroligt ekonomiska mamma gick ut och köpte ett par. Bruna. Från en lagerbutik. Med extra knälappar i manschester påsydda. Minns att jag svalde gråten med ögonen fulla av tårar som brände. Allt medan jag funderade på hur jag skulle stå emot glåporden i skolan. Men jag tackade. Vågade inget annat. Så skedde ett mirakel. Ett verkligt mirakel. Min pappa stirrade på byxorna och sedan på mig. Så tog han dem och knölade ner dem i påsen igen. Han reste sig upp och sträckte sig efter bilnycklarna: ”Nu åker vi och köper de röda byxorna åt dig! Kom med här!”. Utan ett enda ord mer åkte så min pappa och jag till stan och jag fick de dyra, röda byxorna. Som jag älskade till vansinne.

Annars har jag sällan känt så inför kläder. En mörkblå, kritstrecksrandig kostym hänger fortfarande i min garderob dock. Helt omodern nu, men ack så ömt bevarad. Lårlång, dubbelknäppt kavaj och smala, smala byxor. Vackert, lite glansigt tyg och välsydd. Använd otroligt många gånger. Kommer nog aldrig att slängas. Likaså hänger där en skogsgrön ”vandrar-jacka”. Inköpt under min tid i USA, på Eddie Bauer, med lumberjack fleecefoder, många fickor och praktiska fack och luva. Tål både måttlig kyla, regn och vind. En hopplöst ful jacka enligt alla jag känner. Men något så praktiskt kan jag inte göra mig av med. Ful eller inte.

Så mina vänner – hur känner ni för kläder? Minnen? Och förresten: det gick bra – så bra det kunde – för den fina hunden. Och väninnan landade på Landvetter nu i kväll. Så allt lugn bland folk och rövare i Kamomilla stad.

Sov gott!!

Att kanske. Eventuellt

Kanske. Eventuellt. Kommer hösten och vintern bli ok. För det är ju så jag vill att det skall bli. Det är dit jag styr mina tankar och fokuserar min energi. Alla suckande, sugande tankar motas bort innan de får fäste i ryggmärgen. Innan de svärtar ner mina rörelser. Sjunger högt. På ren jävelskap. Springer en runda i rasande fart. Tills blodsmaken fyller minsta por. Drar fram spisen. Torkar sterilt rent där bakom. Ännu en gång. Öppnar alla garderober. Drar ut allting ur skåpen. Viker och lägger in. Ännu en gång. Allt för att slippa. Alla suckande, sugande tankar.

Kanske. Eventuellt. Kommer jag inte stupa av trötthet. För det har jag aldrig gjort förr. Så jag pressar mig lite till. Skriver listor och prickar av. ”Att köpa inför skolstart”, ”Att handla inför veckans mat” ”Att handla inför månadens mat”, ”Att äta”, ”Att komma ihåg”. Att äta. Läser om handlingar inför beslut i höst. Läser kursplaner, läroplaner. Skriver egna planeringar. I tio olika upplagor. En för varje scenarie. Allt för att slippa. Alla suckande, sugande tankar.

Kanske. Eventuellt. Är det så att jag inbillar mig? Att jag misstolkar min belägenhet? Slår på musik som fyller hela huset. Dansar mig svettig när ingen ser. Visualiserar mig stark. Och oslagbar. Innan jag brister i gråt. Tänker att gråt helar. Är tecken på att man är frisk. Fortsätter rensa, sortera, planera, genomföra, sortera, rensa, planera, genomföra. Allt för att slippa. Alla suckande, sugande tankar.

Kanske. Eventuellt. Behöver jag bara röra mer på mig. Tränar till sena nattens timmar. Försöker känna alla endorfiner som skall fylla min kropp med en efterlängtad förlösning. Äter mindre socker. För kanske det är det som tröttar. Äter mindre fett, kolhydrater, proteiner, fruktsocker, frukt, levande föda, kött, grönsaker. För kanske är det det som tröttar. Eller om det var tvärtom? Allt för att slippa. Alla suckande sugande tankar.

Kanske. Eventuellt. Bör jag helt enkelt sluta fundera så mycket på mig själv? Gå upp i andra. Och orka för dem. Kanske. Eventuellt. Så kommer hösten och vintern bli ok. Och nästa vår blir nog bättre. Och nästa sommar får jag nog vila. Kanske. Eventuellt.

Sov gott!!

Att lova att aldrig glömma!!! ALDRIG!!

För ett år sedan publicerade jag följande två inlägg. Och jag gör det igen. Idag med otrolig sorg i hjärtat. Det är smärtsamt för mig att komma ihåg - och då finns det de som millionfalt mer fortfarande blöder inombords än vad jag gör. Som var där. Som slogs och förlorade. Som slogs och vann - men ändå inte. 

För alla dem kommer min kamp att fortsätta - och för alla oss. För framtidens barn. För ett "Ingenting" vinner aldrig. Inte i min värld. Och inte så länge jag lever. Kom an bara!!

Att känna fullkomlig vanmakt

Galning. Satans förbannade kräk. Djävla dåre... Mina ord tar tvärt slut. Hur många människor kan man välja att döda? För du valde! Vet du det? DU VALDE!!! Du valde detta och det i ett land som serverat dig med möjligheter att välja annat. Du har inte sett dina barn svälta eller dö utan rätt behandling. Du har inte förlorat syskon, föräldrar eller släktingar i massmord utförda av soldater som skulle skydda din nation. Satans, djävla kräk! Du hade kunnat välja annorlunda! Himlen gråter över oss denna helg. Det är mörkt och kallt – precis som det är i våra hjärtan. Tänker inte ens säga att jag i mina tankar är med alla de som förlorat någon i Norge denna helg. Är övertygad om att vi alla är det. Nåja, nästan alla. Tänker bara spy min primitiva galla över det du gjort! Satans kräk.

Alla gånger något sådant har hänt har jag känt samma skummande vrede. Man är ingen hjälte om man fegt dödar en massa människor. Skulle du slåss öga mot öga, med någon som har samma villkor som du, kanske du kan räkna dig till hjälte – men inte nu! Aldrig! Hade du inte haft något annat val, då allt liksom tagits ifrån dig, om du inte fått någon utbildning eller om du inte längre hade haft något att förlora, hade jag kanske, KANSKE kunnat förstå dina omständigheter. Aldrig förlåtit – men förstått. Det du gjorde var vidrigt. Samma demokrati som givit dig rätten att odla din person, din hobby, attackerade du. Du högg den hand som föder dig. Tro inget annat. Du vill att demokrati skall vara något för några få som du väljer ut. Det är inte här du borde ha gjort ditt val. Du skulle ha valt att låta bli att ta alla dessa människor liv. Punkt.

Att fundera

Jag var ett hot. Mina värderingar föranledde en Ingen att mörda utstuderat. Tydligen är det ett hot att anse att alla är lika mycket värda. Och demokratiska rättigheter kan man spotta på. Ack du arme, ynkliga Ingen. Jag tänker ta ifrån dig ditt namn. För att visa hur lite jag respekterar dig. Du kan få ett nummer.. Men. Nej. Inget nummer. Det har andra 'Ingenar', före dig, använt sig av. Funderar vidare. Känner att jag inte vill besudla min tankevärld med en massa 'Ingenar'. Vill tänka på hur många Någonar vi är. Känns bättre. För i min dagliga kamp, mein kampf, behöver jag känna glädje. Och styrka. Nu och för alltid.

Att fånga solsken

Plötsligt så låg den där. Framför fötterna på mig. Ett litet spröjsat fönster mot de dyrbaraste av strålar. Och lika plötsligt fick stigens rum i skogen ett helt annat ljus. Försiktigt silade de djupgröna, rikt lövade träden ljuset. Som om vore det av renaste, skiraste guld, slutade de att rassla höstlikt med bladen och drog efter andan.

Det skimrande fönstret fixerades på marken och när jag till sist vågade lyfta blicken mot dess källa hade också jag hållit andan. Alltför rädd för att minsta lilla rörelse skulle få det smulas sönder till ett stoft och försvinna in i en annan dimension. Men så höjde jag blicken och synen jag såg fyllde mig med en liten, liten gnutta tillförsikt. Ett litet löfte om ett någonting. Tänk – solens dyrbara strålar hade letat sig ner till mig, öppnat ett spröjsat fönster. Genom tjocka, blåsvarta moln och sedan genom alla dessa trädgrenar, hade det letat sig ner till mig.

Tacksamhet. Det jag kände var tacksamhet. För löftet det gav. Och jag mindes en strof från den tiden jag gick och läste för de katolska systrarna. I en liten vacker bok, med utsökta helgonbilder på varje uppslag, fanns vår bön, Fader Vår, med. En strof för varje sida. På sidan där det stod: ”Som är i Himmelen” stod också följande ord, i litet mindre skrift, nedanför en av ärkeänglarna: ”Sörj ej om Din dag är grå – där ovan molnen är Himlen alltid blå” Denna rad har tröstat mig många gånger. Givit mig ett löfte om ett något annat. Precis som det lilla fönstret av ljus, där på cykelstigen, gjorde idag.

Sov gott!!

Att formulera sig

Borde kunna det här. Veta hur jag skall tråckla ihop orden så att de bildar ett sammanhang. Fortsätta prata tills det är utrett, färdig fållat. Flera gånger har jag påbörjat samtalet med dig. Tro mig. Jag har arbetat med olika öppningar, olika scenarier. Närmat mig pudelns kärna på olika vis. Allt för att försöka erbjuda åtminstone dig ett mönster. Ett mönster i det jag försöker uttrycka.

Tänker så här: att om inte jag ser ett sammanhang, en röd tråd, så kanske du gör det? Åt mig? Hjälper mig med det. Med dina öron kanske du hör något helt annat än det jag så taffligt lyckats skrapa ihop. För jag tror nog att jag behöver lite hjälp med den här. Bringa lite reda. Så var inte rädd för att ställa frågor, dra slutsatser. Formulera dem åt mig.

Borde kunna det här. Svara klart och enkelt på ett påstående. Riktat till mig och mina gelikar. Skrivet i en svidande affekt och med känslorna ovanpå huden. Känner din förtvivlan. Din undertryckta ilska. Som sedd med dina ögon är fullt berättigad.

Vill säga att jag förstår dig. För det gör jag. Tro mig. Men jag vill skänka dig förmågan att vidga ditt synfält. Att vända din förtvivlan mot det håll som den är född ur. För den är inte född här. Här hos mig. Den är född från ett helt annat håll. Där den utnyttjas och förvanskas. Och gör dig till talesman på din egna bekostnad. Medan de som skapat den kommer undan. För tro mig. Om jag hade haft makten att hjälpa dig, så hade jag gjort det. Ögonblickligen. Önskar jag kunde formulera detta. Enkelt.

Sov gott!

Att titta på en rosa solnedgång

Och sköljas över med pumpande musikenergi. Tittande ut över västkustens sanddyner och en rosa, rosa solnedgång. Med doften av salt och tång i näsan vibrerar kroppen av musiken som rytmiskt dunkar ut från scenen. I sällskap som känns gudasänd existerade jag i ett underbart nu. Jag håller just nu på att samla ihop mig efter sommarens konsertupplevelse. Jag har återigen sett Hoffmaestro & Chraa..

Få fylla varje por med fantastiska rytmer, att dansa utan att bry sig om vem som ser, fulsjunga med utan att bry sig det minsta om vem som hör. Att stå ensam, men ändå mitt i ett folkhav som delar det man upplever. Att ha min egna upplevelse, men kunna prata om den efteråt med andra som förstår precis vad man menar..

Tycker ni det minsta om musik och njuter ni av att lyssna på skickliga musiker oavsett musikstil, vill jag att ni går och ser Hoffmaestro någon gång i livet om ni får möjligheten. För det är magiskt. En mycket speciell upplevelse. Första gången jag upplevde dem visste jag inte vad som väntade. Nu visste jag. Och ändå blev jag överraskad, överrumplad och överröst med kärlek.

Måste samla mig, lugna mig lite, få blodet i mina ådror att flyta långsammare.. Men ännu en liten stund tänker jag lyssna till deras sätt att se världen.

Godnatt mina vänner!

Att smaka på orden

De smattrar som pärlor mot en silverbricka. Kommer svepande mot dig som den sugande melodin från en rökig blues – en klagande trumpet i ett disigt långtborta. De sticker som tusen nålar, tömmer dig på kraft och energi. Fyller dig med en vaken medvetenhet om att det är här. Här och nu som du är. Ibland avlöser den ena rösten den andra. Orden blir mjukare. Djupare och omfamnar dig. Andra gånger knyter de sig runt ditt hjärta och kramar sakta all glädje ur det.

Smaka på orden. Att göra dem till sina. Äga dem. Ge dem ett namn. Ty så fort vi sätter namn på något blir det oss bekant. Och inte lika skrämmande. Eller skrymmande. För allt som blir för stort, som fyller oss till bredden, trampar på andra delar av oss. Och utan de delarna förblir vi ofärdiga.

Denna sommar har skänkt oss väder att läsa i. Att slappna av med en bok. Uppkrupen i ett soffhörn. Med en filt och en rykande kopp kaffe. Mängder med ord att smaka på. Andras ord och andras sätt att sätta ihop dessa till långa slingor av melodier. Få försjunka ostört i en annan levande varelses sätt att närma sig det dyrbara. Orden. Smaka på främmande fraser. Utmana smaklökarna med främmande uttryckta tankar. Se världen med någon annans ögon.    

Men inte nu längre. Dessvärre. För. Det verkar som om jag fyller min kvot med ord genom att skriva. Kanske är vi tilldelade en viss summa ord? Som vissa använder genom att i hemlighet nynna på sånger när ingen hör? Medan andra orerar i talarstolar dagarna i ända, eller läser otroliga mängder, eller funderar en massa? För sorgligt nog verkar jag ha förverkat min ordmassa genom att skriva. Mitt tal har blivit sparsammare. Min läsning sträcker sig till ett par böcker denna sommar. Skriver inga födelsedagskort längre.

Är mycket sparsammare med positiv kritik i det skrivandes vardag. Hittar fel överallt. Irriterar mig på det. Som om min ordsumma besudlas. Som om den blivit alltför dyrbar för att ödslas på mediokra ord. Ve och fasa – måhända har jag stjälpts ner i någon form av självpåskriven ordgourmandsmet? En sådan där pseudotyckare? Utan rätt att egentligen tycka.. Spridande en massa dyngåsikter på andras ordåkrar?

Härmed önskar jag tillbaka min lust för det lästa ordet igen. Det talade ordet. För annars slutar jag skriva. Så enkelt är det. Ty min ordsumma bestod av dessa två delar i lika mängd i dået. Och det var jag. Hela jag.

Sov gott mina medmänniskor!

PS. Krönikören hade en intressant kommentar på mina förra inlägg. Därmed länkar jag en artikel. Och lägger upp ett helt nytaget närbildsfoto på en 40 åring. För visst har hon rätt? Varför skall man lägga upp kort tagna på avstånd för att man blir äldre? Befängt ju. Så. Varsågoda.

artikel i lokaltidnigen

Att ta en promenad längs med minnenas allé

Så fyller jag 40 idag. *ler* Det känns bra. Som vanligt då alltså. För vanligt är lika med bra. Jag önskade mig frukost på sängen - och det fick jag. Låg och drog mig till halv 12. Och snart skall vi iväg till en restaurang och äta. Ser vi fram emot. 


Något som överväldigat mig är alla fina hälsningar på Facebook. Och här. Och Astas finafina inlägg - om mig. Känns stort. Att bli ihågkommen på det viset. Uppmärksammad. Jag bugar och bockar. För att man tänkt på mig. Och visat att man så gjort. 


Idag hinns inte mycket mera med i bloggvärlden. För oavsett hur mycket jag älskar min skrivna värld, finns det sådant som slår det. Mina pojkar till exempel. Men innan jag skiljs från er vill jag bjuda tillbaka ett något - en bildkavalkad av Ergo Sum/Monika. Från 20 år, till 25, 30 och 35. För att sedan sluta med 40. (eller den bilden hamnade först...*suck*)


Ta hand om varandra - men främst er själva! Jag tänker i alla fall hålla i minst 60 år till!! ;)))

Att bära falsk vittnesbörd - emot sig själv

Så var ännu en av dessa blåsiga/regniga/molniga/soliga sommardagar sommaren 2012 förbi. Ute sover världen. Eller kanske inte. Kanske har den bara dragit ett täcke över sig och pysslar med sitt under täcket? Tänder en ficklampa och läser vidare i en bok om vädervitsar? Så att den kan dra ett av sina skämt för oss i morgon? Tja, så kan ju vara fallet. Om det vet vi föga.

Idag fick jag en klok kommentar av en klok man på Facebook. Lokaltidningen hade publicerat en artikel om mig i dagens tidning. Många i min familj bor på annan ort, så det slog mig att jag kanske kunde länka artikeln på FB. Men lade till en kommentar om att jag nog, kanske, inte borde det. ”Klart du skall länka. Var inte så fånigt blygsam. Ta den plats du förtjänar!” blev då en av kommentarerna.

Det fick mig att tänka. På falsk blygsamhet – som är otroligt missklädsamt – och på det här med att ljuga, till och med inför sig själv. För vad föranledde mig att skriva så? Att jag mer eller mindre bad om ursäkt för att jag länkade något på min sida. Sidan vars innehåll jag själv styr och sidan som man inte behöver gå in på om man inte vill. Varför gjorde jag så?

Är en person som är offentlig. Har ingen scenskräck och kan tala inför obegränsat med folk. Om nästan vad som helst. Har en stor självkännedom och självtillit. Till och med stort förtroende för mina förmågor. Ljuger jag då när jag förnekar min ”rätt” att länka en artikel om mig själv? Säger jag som jag gör i en patetisk anda av falsk blygsamhet?

Nej. Jag har tyvärr.. mitt upp i allt det där som jag är bra på... en vansinnigt låg självkänsla. Han den kloke mannen har rätt. Jag borde faktiskt ta den platsen som jag förtjänar. Och framför allt – inse ATT jag förtjänar den! Nåja, sådant tar tid. Men. Även den längsta resa börjar med små, små steg.

Sov gott!!

Att stiga in

I kväll bjuder jag in er. Till Ergo Sum. För Blondie undrade lite om min vardag. Om Ergos vanliga gråstensdagar. Låt mig för en gångs skull uttrycka mig lite i bilder. Med förhoppningen om att detta kommer att fungera. För det är ju aldrig säkert. Bilder på bloggar alltså.


Först bjuds ni in till mig. Och får en liten skymt av B och L - mina älskade pojkar. Sedan följer ett myller av foton på vårt hem. Och vad har då en sådan ledig person som jag hittat på en vanlig, blåsregnig dag? Jo: 

• Klev mödosamt upp ur sängen strax innan 10. Dödstrött. Då hade B och L varit vakna i en timme och roat sig själva med lite spel. Slängde på mig haremsbyxor och linne och så gjorde killarna och jag frukost/lunch/brunch. Satt och läste tidningen. Pratade om dagens planer och fnissade åt serierna i tidningen. Läste av mina olika mailboxar. Svarade på några mail. Kollade av om jag fått någon fråga på Frågepanelen (jag är vårt partis ansvarige att svara på frågor allmänheten kan ställa på den offentliga panelen).

• Plockade undan frukost/lunch/brunch. Torkade av bänkar i köket. Fyllde diskmaskinen och startade den. Gick upp, bäddade alla sängar, borstade tänder och klädde på mig. Förberedde killarnas "riktiga" lunch som de själva skulle tillaga då jag snart skulle iväg. Skjutsade L till kompis.

• Mina föräldrar dök upp. Skulle köra dem till flygplatsen 80 min/en väg. Trafikstockningar på vägen, olyckor (tre!!). Hjälpte dem att checka in. Körde hem.

• Tömde diskmaskin, vek tvätt, startade ny tvätt, hängde tvätt, lagade middag. Diskade, plockade undan. Dammsög överallt. Vattnade blommor. Åkte för att helghandla.

• B till kompis för övernattning. Körde hem mammas och pappas bil till deras garage. Pratade i telefon. Kvällsmys med L. 

• Nu är det bloggskrivning. Sedan lite träning och dusch. THE END

Intressant? Njaaaa... Sådär va'? Men så här var det. Nu får ni ha en god natt! Och håll till godo med fotona!

Att få rätt

(Varnar för mycket långt inlägg!)

I mardrömmarna var det alltid samma scenario: sittande i en bil närmar vi oss den lilla byn mitt i ett hav av majsfält. Solen står högt på himlen och lämnar inga skuggor. Cikadorna skulle vara det enda som hördes om vi inte suttit inneslutna i bilen. Värmen dallrar ovanför de höga majsfälten. Så dyker byn upp. Först syns det vita kyrktornet. De höga popplarna. Akacieträden. Och så. Försvinner allt. För helt plötsligt känner jag inte igen någonting. Ljuset har bytts ut mot mörker och vi springer omkring i gångar i underjorden och försöker hitta rätt. Alla stirrar konstigt på oss, ignorerar vår uppenbara vilsenhet och förvirring och ingenting, ingenting är som vanligt.

Alldeles kallsvettig vaknade jag upp från dessa drömmar. År efter år. Och lika skrämmande var de. Lika mycket påverkade de hela min dag. För det var det allra värsta jag kunde tänka mig. Att min trygga värld, min återhämtningsoas, skulle te mig okänd. Förändrad. Förstörd. För då skulle marken under mig rämna.

Den lilla byn i den ungersktalande delen av nuvarande Serbien var mitt andningshål. Det var där mitt hjärta befann sig hela året, medan min kropp vistades på västkusten här. Mitt i allt kaos, skrik och glåpord, visste jag att hjärtat vilade tryggt – långt borta – och att det bara var ett tomt skal som tog emot allt. Det var inte mitt hem. Inte där jag var född. Mitt hem var här. Men det var mitt hjärtas hem. Där jag kände alla melodierna, hörde alla viskningarna. Varje sommar åkte vi dit. När industrisemestern kom, packades bilen och vi körde genom Europa. Genom hemska, slitna Östeuropa, genom rikare, renare Västeuropa.

Men så besannades alla mardrömmar. Mitt andningshål blev ett inferno. Mina föraningar slog till med full kraft den 4 juli 1991, när jag satt stum framför en tv-skärm i en mörk gillestuga i norra USA. Medan nationaldagen firades med fyrverkerier och en stor fest, satt jag gråtande och stirrade på ett inslag där Rumäniens diktator, Ceausescu, dundrade in i ungerska byar med tanks och bulldozrar och stack allt i brand. En kvinna rusade mot kameran som filmade live: ”Herre Gud, min son!! Var är min son??” De ungerska orden studsade mot mitt bröst, min panna. Jag svalde hårt. Och tårarna brände djupa spår i mina ögon.

Där och då började jag ana vad som väntade. Att de politiska strömningarna som pyrt ett tag efter Titos död, inte skulle tystas. De skulle inte avta. Nej. De skulle växa i styrka. Och förmörka en hel kontinent. Slita sönder. Och mitt hjärta skulle få leta i underjordiska gångar efter det som varit. Som förlorats.

Vet ni, krig är ALLTID av ondo. Alltid. Finns inget ärofullt i det. Små flammor av hjältemod glimtar till allt emellanåt, men att försvara ett helt krig med att det är ärofullt är inte på något vis sant. Varken för de som segrat eller de besegrade. Varken nu, idag, eller då, på medeltiden. Krig är alltid smutsitg. Det begås alltid fruktansvärda övergrepp. Av båda sidor. Alla sidor. Tillfogar man inte skadan direkt där och då, så görs det generationer senare. Som i konflikten i Israel, där palestinierna kräver tillbaka det som en gång togs ifrån dem. Som konflikterna i de före detta kolonialstaterna i Afrika, där de före detta kolonialherrarna krävs lämna ifrån sig sina gårdar. I båda fallen begicks inte de avgörande övergreppen/misstagen av denna generation. Nej, den gjordes många generationer innan. Men nu krävs betalning för dessa.

Jag vill inte att mina ofödda, eventuella barnbarns barn skall betala för något orätt som jag gjort i min maktfullkomliga enfald. Eller som jag gjort för att jag inte visste bättre. Därför säger jag att krig är av ondo. Karvar djupa infekterade sår. I själar och hjärtan. Och vad som är rätt eller fel går aldrig att bedöma. Ty, ingen står sin fiende närmast. Så. Nej tack. Jag är bara människa. Krigar inte. För någon ärofylld historia. Eller något land eller stat. Jag betalar landet med mitt anletes svett. Med mitt arbete.

Asta ville att jag skulle skriva lite om kulturkrockar med mera. Var tvungen att skriva detta först. Så att ni förstår varifrån mina tankar kommer. För jag är en stolt svensk. Älskar vårt vackra land. Kan inte tänka mig en vackrare plats att bo på. Ungrare är jag vissa dagar, i mitt sinne. När mitt hjärta gråter. Ty de ungerska folkvisorna passar då mitt tango-mode. Med sitt vemod, sorg och saknad. Romernas musik. Zigenarnas. Ett folk som föraktas lika mycket i Ungern som här. Som får lika lite plats där som här.

För bara EN sak kan man vara säker på – förutom att krig är av ondo – rasism finns överallt. Galna tolkare av kulturer och religioner finns på alla platser. Inget folk är förskonat, inget land och ingen religion. Tror vi något annat är vi skenheliga. På samma sätt som en kristen svensk tar avstånd från de katolska prästernas övergrepp genom att ilsket hävda att det inte handlar om samma religion, kristendomen – för de är protestanter, medan prästerna är katoliker. - på samma sätt finns olika riktningar inom islam. Alla muslimer är inte likadana. De tolkar koranen på olika sätt. Precis som kristna tolkar sin bibel på olika sätt. Det är bara att tugga i sig den sanningen. Att vi alla är människor. Punkt.

Nog om detta nu. Klockan har blivit två på fredag morgon. Dessvärre fick jag rätt. Kan vi ju i alla fall konstatera. Tyvärr. För allt förändrades. Och även utan kriget skulle det säkert ändrats. Varför skulle det inte det? För tillvarons andningshål måste man nog skaffa sig inom sig själv. Och inte knyta till en plats. Ty platser är förgängliga. Ändras. Utan att vi kan påverka det. Det enda vi kan påverka är det som är vi. Och göra kloka val. Allt emellanåt.

Sov gott!!

Att trampa på mattor

Dockans svarta syntetiska hår har tovat sig. Smält ihop i konstiga testar. Ena ögat har hängt sig och inte kan hon blinka längre. Flickan i trappan bryr sig inte det minsta om det. Där hon sitter på trappavsatsen existerar bara hon. Och den fånigt slitna dockan. Ett kort ögonblick lägger hon ner dockan på den trådslitna mattan i trappan och tittar uppmärksamt på mig. Hon följer mig med blicken när jag närmar mig nere i foajén. Här är jag en främmande fågel. Och ändå inte.

Det är en pampig entré. Takfönster flera meter upp släpper in sommarens ljus och ramar in den tjusiga trappan. Dess nedre bas är bred, med svängda trappsteg. Räckena är tjusigt böjda. Snirklade. Allteftersom den försvinner uppåt smalnar den av. På dess vackra trä finns en tjock rödmönstrad matta som hålls på plats av förfinade mässingslister. Allt andas klass. Och stil. Och ändå inte.

För trappan fortsätter inte upp mot en tjusig balustrad, som den gjorde en gång i tiden. Den huggs av, lite snöpligt och abrupt, av en dörr. Mitt i steget, får man känslan av, finns en dåligt uppsatt dörr. Totalt malplacerad. Ingenting hos den dörren andas stil, klass. Den ser ut som en förolämpning mot trappan. Av ett billigt plastat ingenting. När jag höjer blicken ser jag att spånskivor är uppsnickrade längs med balustraden. För att dölja ett något innanför. Eller stänga ute ett något utanför.

Blir stående nedanför trappan. Hela entrén luktar svagt av rök. Cigarettrök. Blandat med skrapa rengöringsmedel. Med blicken vänd mot golvet ser jag spåren av ständig rengöring. Skrubbning. Avtorkning. Ser att någon städat bort spår av klotter på en av väggarna. Ett värdigt försök att hålla ordning i något som en gång varit. Men som inte är längre.

Den en gång så pampiga entré till en tjusig restaurang har blivit bedagad. Sjavigt nedsliten och lämnad åt sitt öde. Den tjocka, rödmönstrade mattan i trappan är trådsliten. Sönder. Ömt vårdad av nuet, men ack så bortglömt av dået. Träet i trappan sviktar på sina ställen. Räcket bär spår efter tyngder av trötta, vilsna människokroppar. Då – i dået – sjönk höga klackar ner i den tjocka mattan, fraset av långklänningar strök mot trappans vindlingar. Då sprang jag på kvicka fötter upp och ner för trappan som en av många servitriser. Det här var de slutna sällskapens restaurang. Det tjusiga folkets.

I nuet sitter en liten flicka på ett av trappstegen. Med en docka med tovigt hår. Hon följer mig med blicken och suckar lite otåligt, då jag ju dröjt mig kvar nedanför trappan alltför länge. Så tar hon upp dockan och beslutar att komma mig till mötes. För i hennes värld är jag ju en främmande fågel. Jag är inte en av flyktingarna som trängs i de små rummen på en föredetta tjusig balustrad. Hur skulle hon kunna veta något om dået? Jag tar hennes utsträckta hand och tillsammans trampar vi uppför mattan med minnen.

Sov gott!!

Att jubilera 1 år som Ergo Sum

För exakt ett år sedan tog jag ett väldigt konstigt beslut. Bara sådär. Utan någon egentlig betänketid. Mest därför att jag aldrig tidigare ens närmat mig konceptet. Att blogga. Trots att jag är relativt uppkopplad och van vid datorer, läste jag inga bloggar. Alls och någonsin.

Men så. En kväll. Hamnade jag inne på Ameliabloggen. Och läste. Och så ordnade jag ett konto där. Och skrev ett första inlägg. Som Ergo Sum. ”Därför är jag”. Det ämnade jag visa för de som orkade läsa. Varför jag är alltså. Alla mina texter. Delar av mig. Jag var övertygad om att det inte skulle vara särskilt långvarigt. Gör mig nämligen bäst i tal. Har alltid varit kvick med ord – muntligt.

Men så gick ett år. Och nästan dagligen har det blivit ett inlägg. Ibland två. Skiftande kvalité. Olika ämnen. Och här är vi nu. Ett år senare. Trumvirvlar och pukor. Eller bara ett stillsamt ”tjohoo”. Nu tänkte jag höra med de som kikar in här. Finns det något ni önskar att jag skriver om? Något inlägg som ni läst och skulle vilja läsa igen? Från Ameliabloggen?

Annars är det som det är och det blir som det blir. Som alltid. Ta hand om er!

Att se tiden an

Tiden. Detta ogreppbara, ständigt närvarande, existensgivande väsen. Flyktigt och lätt. Eller tyngande som en kvarnsten runt halsen. Den enda fullständiga sanningen är att den går. Tiden alltså. Den rinner ständigt genom livets enorma timglas. Även om det många gånger, ibland, känns som om man fastnat i kvicksand – tidens vakuum.

Trodde åtagandet var långtida. Såg inte slutet på det, långt borta där i horisonten. Anade att tiden skulle röra sig mycket sakta framåt, att det skulle te mig oöverstigligt. Men ett löfte är ett löfte. Och inget man ger lättvindigt. Så det var inget jag ämnade överge.

Så hände något. Något oväntat. Ty tiden är subjektiv. Och med bara några ord uttalade insåg jag att mitt ”långtida” egentligen inte var så långt. Inte något sådant, som vars ände man inte kunde ana redan nu. För satt i livslångt perspektiv tedde sig väntan som ett snabbt övergående sommarregn. Till och med en gnutta uppfriskande, om än oönskat. Så jag skall helt enkelt se tiden an.

Sov gott!!

Att dimra synen

Betraktar dem. Sitter mitt i sorlet och stimmet. Torget har ett behagligt rosa solnedgångsljus. Solens sista strålar reflekteras i de enorma fönstren högst upp på huset vid den ena kortänden. Kvällen känns ren. Fräsch. Och från dagens regn syns nu ingenting. Kullerstenarna är torra. Uteserveringarna fulla. Ordningsvakterna redo.

Betraktar dem. Alla dessa glansögda människor. Yviga i sina rörelser och gälla i tonerna. Hon kastar lite förföriskt med sitt sönderfärgade hår, klirrar lite lojt med alla sina krimskrams armband. Hans kortärmade rutiga skjorta spänner lite över gubbmagen, men utan minsta antydan till att dölja den, drar han ner henne i knät. Hon vinglar ovant på sina höga klackar och har dragit på sig korta skinnhotpants kvällen till ära. Över sina cellulitben och saggiga knän. Han drar ett otroligt chauvinistiskt skämt och blottar snuset som rinner över tänderna. Medelålders män. Och kvinnor. Som inte är ett dugg vackra. Intressanta eller snygga.

Betraktar dem. Alla dessa sommarlediga, glada människor. Förväntansfullt leende. Avslappnade. Hon har äntligen kunnat få lite tid med väninnorna. De sitter och fnissar tillsammans. Pratar säkert minnen. De har klätt upp sig. Smycken som matchar. Han sitter härligt ledigt. Med självförtroende, utan att bry sig det minsta om att skjortan spänner över magen. Vilken härlig inställning! För på sommaren vill han må väl, flörta lite. Hon halkar till på sina klackar. Vilka snygga skor! Säkert svåra att gå i. Och vid det bordet verka han dra ett skämt som alla skrattar åt. Deras glada skratt får andra att dra på munnen. Medelålders män. Och kvinnor. Som har det trevligt. Varmt och skönt, en ledig sommarkväll.

Olika ögon. Samma scen. Man kan välja hur man dimrar sin blick. Den ena är säkert lika sann som den andra. Men medan den ena lämnar en bitter eftersmak i munnen, lämnar den andra ett mycket lite avtryck. Den fladdrar ut ur vårt minne som en flyktig nattfjäril och lämnar bara sommardofter efter sig.

Sov gott!

Att resignera

Jodå – det kan man göra – utan att det handlar om något stort. Något livsviktigt. För det får jag nog lov att göra idag. Resignera. I min lilla i-landsbubbla. Utan egentliga bekymmer. I alla fall inga som jag har lust att dryfta. Förlåt? Jaha, jag skall kanske komma till saken.

Jo. Jag har haft en hel eftermiddag – en hel eftermiddag – att spankulera omkring i vår lilla småstad. Kunna vandra in och ut i alla affärerna. Ensam. Utan B och L som suckar lite diskret. Eller inte diskret. Kunna titta på kläder, skor och allt däremellan. Med lite pengar i plånboken dessutom. Men. Inte ens det inbjudande shoppingvädret, molnigt och blåsigt, kunde hjälpa mig.

Därmed är det ett faktum. Jag kan inte shoppa. Vet inte hur man gör. Har ingen inspiration. Alls. Drog i en mängd toppar. Byxor. Provade rea. Nyinkommet höstmode. Tittade på skor. Men. Det fungerade inte alls. Tyckte inget var snyggt. På mig. Säkert jätteläckert på andra. Så jag vandrade hemåt igen med ogjort uppdrag.

Till min glesa garderob, där jag faktiskt fått rensa ut en ”massa” kläder som fått fläckar/blivit för urtvättade/noppiga/sönder. Så nu hänger där ett tiotal plagg. Och jag skall ut på lokal i kväll. Visfestival. Visa mig bland folk. Usch.

Nåja – dagens i-landsproblem de luxe. Over and out!

Att fylla

År. Att fylla år. Jo, man gör ju det med jämna mellanrum sådär. En gång om året var det visst. Och det är alldeles snart dags för mig. Och tydligen är det ett alldeles särskilt år. Att fylla. 40. Kunde faktiskt inte bry mig mindre. På sant. Det har aldrig varit av någon stor vikt – det där med födelsedagar. För min del. Då jag fyller år mitt i sommaren var det oftast så att vi var bortresta. Eller så var alla andra det. Så det var inte så mycket väsen.

Ett par år sedan visade en kär Å mig att det är viktig att få bli firad. Och få känna sig speciell. Oaktat ålder. Det var en mycket trevlig känsla. En naturlig anledning att bara göra det man absolut vill – en hel dag. När man nu hade den möjligheten, när man ändå var ledig. Ty det är så sällan man tar sig tiden att göra det man njuter av då alla måsten är i vägen.

Men. Så blev jag för ett antal veckor sedan kontaktad av vår lokala tidning. De ville skriva lite om mig. Som lokalpolitiker som fyller jämt. Och plötsligt så kändes det sådär. För min första tanke var: vem vill läsa om mig? Överhuvudtaget? Vad finns som är intressant om mig? Så jag tackade nej. Men de ville ändå. Och jag var på en intervju. Där frågorna som ställdes, bara väckte än mer funderingar.

Beskriva mig? Med ett par ord? Mina drömmar som barn? Tycker jag om mitt yrke? Starka sidor? Tillkortakommanden? Käre värld!! Vad svarar man på det? Vet inte. Alls. För jag funderar fortfarande. På vad jag vill bli. Om jag verkligen tänker efter. På vem jag är – kort beskrivet. Jag vill nog egentligen få arbeta som coach (detta hemska ord) gentemot ungdomar. Eller som konsult i kommunikation. Föreläsare i retorik. Skriva texter. Bli utgiven... I en utopisk värld.

Nåja. Det där med ålder är mig HELT likgiltigt. Vissa av oss är alltid unga i själen. Andra alltid äldre. Fram till 20 – 25 kan skillnader i mognad märkas, vara tydliga, men efter det spelar det ingen roll. Jag kallar alla för jämngamla. 10 år hit eller dit. Har otroligt svårt att placera människor åldersmässigt; 30, 40, 55??? Ingen aning. Så jag bryr mig inte. Däremot funderar jag fortfarande på allt det där andra.

Tänkte att kanske en illustration av vem jag är skulle hjälpa mig på traven. Den ”nakna sanningen”. Tog ett foto ikväll, osminkad och precis innan en dusch. Satt och tittade på fotot. Försökte se mig som andra såg mig. Det gick inge vidare. Kunde inte se något. Särskilt. Men här får ni också se. Och tala om för mig om ni ser något annat än handdukar och kakel?!

Sov gott!!

Att äcklas

Åsikter kan äckla mig. Eller kanske inte. Det är nog mera sättet man kommunicerar en åsikt som kan äckla mig. Lite pompöst sådär,. Uppblåst. Som om den man talar med är mindre begåvad eller mindre värd. Görs det omedvetet kan jag fortfarande förlåta – då handlar det mest om egen otillräcklighet och rädsla inför att möta den andra. Görs det medvetet. Då äcklar det mig in i en primitiv ilska.

Fötter äcklar mig. Dessa vackra kroppsdelar som bär upp oss och skall trötta vandra genom livet. Men jag kan inte se det vackra i dem. Svettiga, med hår på tårna, hårda, långa naglar. Spruckna hälar och förhårdnader. Nej, tyvärr. Blir bara äcklad. Pedikyr? Aldrig i livet. Och måla tånaglarna? Bara tanken på det får mig att gnissla tänder.

Tankar kan äckla mig. Tyvärr. Kan fastna i tankeloopar och behålla en bild av en larv som kryper ur ett sår på näthinnan en hel vecka. Kan inte skaka av mig den. Inte släppa den. Den finns där hela tiden och poppar upp i alla tänkbara och otänkbara situationer. Äckliga tankar.

Äckelkänslor. Eller äckelåsikter, äckelfötter och äckeltankar. För känslor är inte äckliga. Kan aldrig vara det. Känslor är viktiga – de berättar något för oss. Gör oss mer empatiska och utvecklar vår intuition. Därför använder jag prefixet äckel ihop med andra substantiv. Som fötter.. Yuk.

Sov gott alla!!

Att flöda över i överflöd

Luften står stilla. Värmen dallrar ute på grusvägen, men inne på gården ger aprikosträdet skugga. I hettan hörs bara cikadornas sång. Alla andra ljud vilar i de mycket eftertraktade skuggorna under akaciorna. Denna timme är min. Alldeles egna.

Mitt på gården, på den stekheta cementen har jag förberett allt. En emaljhink är fylld av iskallt vatten som jag nyss pumpat full. Handfatet på sin ställning har jag ställt fram från sin vanliga plats. Fylld till bredden med hett vatten. På vedspisen står en kastrull med ännu mera vatten och en kanna står beredd. På handfatets ställning hänger en krispigt stärkt handduk som känns sträv mot mina händer. Så gör jag mig beredd att tvätta mitt hår. Här, ute i hettan. Med cikadorna som enda sällskap.

Sänker ner mitt huvud i handfatet. Det varma vattnet omfamnar det. Schampo. Sedan tar jag kannan och sänker ner det i hinken med det iskalla vattnet. Det svalkar mitt huvud. Min själ. Det kalla vattnet rinner ner på halsen. Balsam. Och ännu mera varmt vatten från kastrullen på vedspisen. Sedan kallt. I överflöd. Den stärkta handduken, tunn av många års användning doftar ren bomull. Så varm är hettan att mitt hår torkar medan jag reder ut det. Där på en innergård. I cikadors sällskap.

Duschen känns som ett lyxigt överflöd. Vattnet gör lite ont mot min solvarma hud. Men det strilar rikligt. Och jag står länge i det kalkade, svala duschrummet. Jag står och tänker på att tvätta håret. Böjd över ett handfat. Med iskallt vatten som handpumpats upp i en hink. Och inser att bara för att det inte flödar över, behöver det inte saknas överflöd. Av känslan av lyx.

Sov gott!!

Att ha samma tempo

Så är det. Att olika människor har olika tempo. Det sitter liksom i personligheten. I rörelserna. I sättet att prata, i gesterna. Och sedan – så stöter man ihop med någon vars tempo stämmer med ens eget. Och man trivs och mår väl. Oavsett om man dansar sig vanvettigt rusig på en nattklubb eller om man i tystnad möter havets solnedgång tillsammans.

Att träffa någon med samma tempo när man är vuxen är, låt oss säga, inte det lättaste. Man har sina vanor. Sina mönster. För längesedan bestämde man sig för vem som är vän och vem som är bekant. Man har smärtsamt missbedömt vissa medan andra har stått en bi och visat sig bestå av beständigt vänmaterial. Man har fyllt kvoten. Kvoten av dem närmast hjärtat. Och man har blivit lite selektiv. Kräsen sådär.

Men. Så händer det. Mitt i livet möter man någon som är en spegling av den positiva versionen av en själv. Någon som fyller i tankar, meningar åt en. Någon som har energi och lust när man själv har, och någon som kan låta en vara ifred med en god bok andra gånger. Som inte kräver ständig tillsyn och fjäsk, men som ändå tacksamt tar emot goda råd och hemligheter. Det är någon med samma tempo. Från samma våglängd. Och allt klaffar. I alla lägen.

Det är tacksamt. Och ljuvligt. I sanning ljuvligt. För det är en gåva att få vara fullständigt avslappnad i någons närhet. Släppa alla fasader, alla masker. Tacka nej till visst, fullständigt trygg i vetskapen om att den andre på inga villkor blir stött för nej-et. Veta att om den andre tackar ja, hänger med, så gör den det helhjärtat, och inte för att vara artig, snäll. Samma tempo, samma förväntningar, samspel.

Sov gott alla!!

PS. Låt mig bjuda på lite fantastisk musik. Av en ung man. Som jag känner på håll. Varsågoda. 

Att knyta ihop

Plocka upp resterna. Sortera och få ordning. Så rider vi ut denna storm också. Åtminstone tar vi oss in till stormens öga – in i mitten – in i lugnet. Det bedrägliga. För det är så jag fungerar. Det är så jag tagit mig samman förr. Det är min strategi. För även om det känslomässigt krackelerar så finns ju vardagen. Var dag. Tack alla makter för vardagen!

Den är kittet i livet. Vardagen. Denna konforma monotoni. Som faktiskt behövs. För att alla fantastiska dagar skall uppmärksammas och för att alla gråstensdagar skall kunna vägas mot mindre jobbiga dagar. Alla de dagar som egentligen fungerar per automatik. Man går upp. Man har ett ansvar. Gentemot barn, partner, djur. Man jobbar. Lagar mat. Bekymrar sig lite. Går och lägger sig. Vardagen.

Eller lunken. För det är så vardagen ter sig. Som en lunk. Du vet, inte springer man vägen fram full av energi, men inte heller drar man benen efter sig. Man lunkar. Bekvämt För att man vet vad som väntar. Och man känner till sin plikt. Och så är det med det.

Så därmed plockar jag upp resterna från igår. Skrapar av mig det smutsiga vemodet. Tackar vardagen för sin existens och kopplar in autopiloten. Möter mitt ansvar. Min plikt. Och känner att det får vara nog så ett tag. Ända tills jag får en oväntad kram. En smekning.

Och dagen ändrar färg. Struktur. Och går från vardagslunkens sten till en glittrande pärla. Möter ett par ögon som oförställt svämmar över av kärlek. Och över köksbordet sträcker den andre ut sin hand och lägger den över min: ”Mamma, du ser så trött ut. Jag älskar dig”. Då. Då får denna vardag en gyllne kant. Och river en skråma i de blytunga skyarna, genom vilken himlarnas alla solar skiner. Vad betyder väl sol och värme? När allt ljus finns här? Hos mig?

Sov gott alla!!