Summa sidvisningar

2012-03-31

Att musikutmanas X

Lördagskväll. Håller fortfarande på och bakar. Det blir stort släktkalas i morgon. L, huvudpersonen, har beställt kycklingsallad till alla, med alla tillbehör: pastasnäckor, fetaost, sallad, paprika, röd lök, gurka, cocktailtomater, krutonger, pumpafrön och vitlöksbröd. Så. Jag har grillat tre kycklingar i kväll. Två tårtor är beställda, men det andra fikabrödet skall ju också till. Morotskaka, kladdkaka och cornflakeskakor. Under Earth Hour, när vi hade helt nedsläckt, gick det ju inte att baka, så nu fortsätter jag. För det är ju inte den unge mannen som bakar, utan mamman. *ler*

Innan jag fortsätter skall jag dock ge er ännu en del i musikutmaningen. Kvällen tema:

Världens bästa låt enligt dig när du var tio år

OK, jag var inte tio år - jag var 11. Men. Denna var så fantastisk på alla plan att det inte kan bli någon annan låt. Jag lärde mig texten utan till med en gång. Jag samlade tidningsurklipp på denna unga sångerska. Till och med till den milda grad att jag kröp i pappercontainrar!! Japp, det var:

"Främling" med Carola Häggkvist för Sverige 1983.


Hoppas ni har en fantastisk lördagskväll! Vi ses när jag bakat färdigt - om en stund.

2012-03-30

Att vila i världen

Är här. Existerar i detta nu. Påverkar en mängd människor och påverkas av en mängd människor. Olika sammanhang. Olika roller. Olika jag. Och olika du. Som alltid. Promenerar ute i ett härligt, livgivande solsken. Ser medan åkrarna plöjs av blanka, skinande traktorer. Ser ångan stiga från marken och fågelsträcken som landar i den nya, uppvända jorden. Lyssnar på naturens ljud. Hur det knakar i allt. Rör sig. Sträcker på sig.

En timme. Helt för mig själv. En enda, dyrbar timme. Drar in luften och fyller mina lungor. Det nyper lite kyligt men det går inte riktigt att lura mig längre. Ännu en vår är på väg. Trots min vinterjacka, trots mössan. Det är doften tror jag. Doften av världen som sträcker på sig. Som tänjer ut alla sina svårt frusna leder och muskler.

Ser mig omkring. Vandrar, tillsynes, omkring på måfå. Men den inre vandringen är inte på något vis ostrukturerad. Jag duckar för gamla bortglömda tankar, hoppar över små pölar av tvivel, samlar ihop undanträngda planer och drömmar. Den stora utrensningen har börjat. Vårstädningen. För att börja i början gräver jag mig igenom den största högen först. I tankarna planerar jag ekonomin, den enorma summan restskatt. Ser till att paketera den snyggt och praktiskt. Går så vidare till farhågornas berg. Ser över dem. Återvinner några. Sopsoterar andra.

Sparar det trivsamma till sist. Just för att det förhöjer nöjet av den inre upprensningen. Gör den svåra början lättare. Så har jag alltid fungerat. Med allt. Det svåra först. För att njuta av tanken av att det lätta är det som ligger framför mig. Utan att det svåra lurar i skuggorna. Ut med allt i ljuset! Jag sparar min enorma lycka över att vara just jag. Över att få vara mamma till två så underbara pojkar.

I den tidiga vårens solsken njuter jag över det faktum att nu är nu och här är här. Jag vilar i världen. Lutar min trötta kropp tillbaka och litar på att världen tar emot. Lyssnar på viskningarna i mina öron:

Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen. (Karin Boye)

Vänder så hemåt. Till mina krassliga söner. B och L. Älskade L som fyllde 8 år igår. Som är en liten filosofisk professor, som avgudar sin storebror, som medkännande gråter med de som är ledsna, men som också har en enorm integritet. En självklar ledare. Med temperament. Jag känner mig lyckligt lottad. Ödmjuk inför de gåvor som givits mig. Något rätt måste jag ha gjort i något tidigare liv? Inte sant?

Vilar i världen. I ett här och nu. Nysorterad, och med en plan för det jobbiga och en för det underbara, ser jag traktorerna vända hemåt i den blå timmen. Hör marken andas. Så stiger jag in i huset.



Ha en underbar helg!

2012-03-29

Att musikutmanas IX

Ja. Ännu ett musikinlägg. Där är trettio stycken i denna utmaning. Ikväll blir det mest ett sådant inlägg för att jag håller på att somna av trötthet och jag vet att jag har en lång natt framför mig. Mina båda killar, B och L har blivit sjuka. Efter min kvällsföreläsning kom jag hem till två febriga och ontikroppenkillar. Men så kan det vara. I flera år har vi sluppit den typen av bakterier och virus. Nu är det som det är.

En låt du spelar när du är arg.


Det var nästa utmaning. Och jag tänker genast på låten nedanför. För den typen av låtar lyssnar jag gärna på när jag skall springa ur mig lite ilska. När jag behöver pumpa huvudet fullt av musik och samtidigt bli av med mitt tango-mode. För det är ofta så min ilska visar sig. I vemod och melankoli. Jag ger er:

Azucar Moreno, för Spanien 1990, med "Bandido" :





Sov gott alla - så kikar jag in till er i morgon!

2012-03-28

Att musikutmanas VIII

Så sitter man här - benen bekvämt upplagda på divanen, med en kopp kaffe i en mugg. Laptopen i knät. Dammsugit och torkat golv i hela huset, tvättat två maskiner, diskat, lagat mat, storhandlat. Allt efter jobbet. Känner mig faktiskt lite väl tillfreds. Lite nöjd sådär. Alldeles strax är det dags för B och L att lägga sig. Och sedan skall jag städa toorna, läsa lite handlingar och förbereda inför morgondagens kvällsföreläsning som jag skall hålla i. Men. Det är två saker som skall göras innan: dels ett blogginlägg, dels är det förberedelserna inför L:s 8-årsdag i morgon!!!!! *ler* Gissa om lilleman har fjärilar i magen?

Så. Alltså. Ett blogginlägg. Nästa del av musikutmaningen:

Låt du förknippar med gymnastiklektionerna

Voìla - jag ger er följande. Inte för att den spelades på någon gymnastiklektion. Nej. När denna kom var jag inte ens skolmyndig. Utan det är mera för att den förmedlar känslan jag hade INFÖR dessa lektioner. Jag avskydde dem. Heligt och fullt. Vi hade en lärare bördig från Österrike. En elitgymnast därifrån. Som talade med en kraftig tüsk brütning. Han var alldeles säkert en fantastisk gymnast - men han och jag kom aldrig överrens. Någonsin. Jag kämpade mig till en trea i betyg. Men jag betalade med blod, svett och tårar. Och framför allt förödmjukelse. Så, här har ni:

"Dschinghis Khan" med Dschinghis Khan för (Väst)Tyskland 1979:


Ber om ursäkt för det långa introt. Ha en underbar kväll!

2012-03-27

Att förankra sin historia

Vilken historia är min? Var någonstans bör mitt intresse ligga? Återigen gör sig mitt macro-jag påmint. Jag existerar i en kosmopolitisk verklighet. Där min historia är den historien som finns i stora drag; förflyttningarna av folkgrupper, folkvandringar på annat sätt, naturens inverkan på vad och varför utvecklingen har förts i vilken riktning. 


Mycket lite har jag uppehållit mig vid vad enstaka nationella forskare kommit fram till. Ty det har ofta visat sig att alla dessa oftast har förhärligat den egna betydelsen för historiens gång. Man har förstorat den egna rollen. Förringat annat. Skalat bort och förskönat. I de allra flesta fall. Och det vänder jag mig emot.


Själva beteendet är försvarligt. Förstärkning av lokal historieskrivning behövs med jämna mellanrum. För att få lokal anknytning, för att få människor att gemensamt slå sig samman kring vissa frågor. Det förstår jag. Och genomskådar jag. Men. Jag står gärna över den andra sidan av samma mynt. Att man gör det på bekostnad av andras rätt till sin historia. Historia är minnen. Och minnen är relativa. De måste bli satta i sammanhang. Ses på med olika glasögon.

Med det sagt måste jag bekänna en sak: jag har sällan uppehållit mig vid stirrandet på tomma fält ute i den svenska landsbygden. Jag har inte satt mig in historien kring Arn. Ett rätt allvarligt misstag, uppenbarligen. Jag har inte riktigt tillmätt det den dignitet den kanske förtjänar. Mitt macro-jag har koncentrerat sig på större händelser. För att jag har trott att det lilla har lite att göra med det stora.

Men jag har faktiskt misstagit mig. Jag borde ha vårdat mitt micro-jag. Sått där jag står. Rotat mig i min hemmajord istället för att stå med huvudet mellan molnen och sett de stora perspektiven. De stora sammanhangen. För de är ju naturligtvis beroende av de små sammanhangen. Alla de småpåvar som existerat i alla småbygder. Alla gräsrötter. Alltså. Jag måste kanske sänka min blick.

Min historia är ju inte som din. Men. Den är beroende av din. I allra högsta grad. Därför måste jag känna till din historia också. Jag måste känna till den lokala historien, för att kunna fortsätta mitt macro-tänkande. Alltså måste jag gräva där jag står. Jag skall med andra ord börja med att läsa böckerna om Arn. Som jag hittills undvikit.

Hoppas ni får en god tisdagsnatt!

2012-03-26

Att musikutmanas VII

Ännu en dimmig dag på Bästkusten - det verkar som om våren vill vänta lite, dröja med att slänga av sig filten. Nåja, det kan ju gå an. För så småningom måste det bli så - oavsett. Ty det är tidens gång. Att efter vinter följer vår. Alltid.

Denna dimmiga kväll är det så dags för musikutmaningen igen. Alltmedan jag försöker fånga de stroferna som gäckat mig hela dagen. Som lurat i mitt medvetande. Som lämnat små, små spår efter sig, men som inte riktigt velat ta form. Kanske behöver jag lite tystnad, lite ensamtid. Tid att tänka en tanke klart.

Innan jag lämnar denna sfär vill jag dock bjuda på ett ESC-minne:

En låt som är förknippad med ett starkt minne.


Här ger jag er låten nedan. Minnet är egentligen kopplad till en annan känd låt av denna grupp, nämligen "Yes sir, I can boogie". Den spelades Då. Då när fester egentligen inte var så trevliga. Då när livet bara orkades levas i brottstycken - ett andetag i taget. Men trots det kunde jag alltid alla dessa sånger utantill. För musik är musik. Oavsett glädje eller sorg.

"Parlez-vous francaise?" med Baccara, för Luxemburg 1978.



Ha en god natt!!

2012-03-25

Att musikutmanas VI

En underbar härlig söndag börjar dra på sig täcket. Sitter här i den blå timman och väntar på nygräddade våfflor och njuter av att titta ut på min trädgård, som numera är vårstädad och fin. En härlig cykeltur har jag hunnit med och en förtrollande promenad på stranden. Mina barn är lyckliga. Jag är lycklig. Det behövs inte mera än så här. Så var det dags för musik då.


Låt som du inte kan låta bli att sjunga med i.


*Ler* Jag sjunger jämt. Så svårigheten här blir mer att göra urvalet. Men. Jag tror jag vet precis vad jag vill bjuda er på. En gammal klassiker. Som jag blir glad av. Och som även min L lärt sig sjunga. Varsågoda:

"Save your kisses for me" Brotherhood of man, för Storbritannien 1976.



Ha en fin söndagskväll!!

2012-03-24

Att kvävas

Bilen rör sig framåt. Rytmisk läggs mil efter mil till den imperfekta tiden. Dåtiden. Men mig tycks tiden stå stilla. Liksom bilen. Inte en meter förflyttar den sig. Scenariot är det samma. Inget rispar kulisserna, inget stör den tillrättalagda canvasen. Allt förblir det samma. Mil efter mil. Och i bilen kvävs jag sakta.

Vägen ligger framför mig. Spikrak. På båda sidor om mig reser sig höga, ogenomträngliga granar. Det svenskaste av svenskt. Ståtliga, förevigt gröna. Tätt, tätt står de. Skymmer solen och ljuset. Lämnar marken under dem bar, då inget ljus når ner. Känner mig oändligt liten i bilen. Oändligt malplacerad i denna granarnas värld. Och de kommer närmare och närmare mig. Hukar sig ner över bilen. Kväver mig.

Står på Manhattan. Mitt i eftermiddagsrusningen. Svajar till. Hettan slår emot mig. Det är mitt i sommaren. Men jag ser ingen sol. Ingenstans. Jag ser bara höga byggnader. Skuldra vid skuldra står de på båda sidor av vägen. Den ena tränger undan den andra, ingen av dem vill låta den andra vara förmer. Alla vill synas. I en skog av byggnader. Och jag kvävs.

Mängder av människor. Strömmar likt lämlar i ett böljande hav fram och tillbaka över denna lilla plätt på jorden. Alla deras tankar, känslor och rädslor drabbar mig. Som ett surr av röster hör jag deras tankar. Det blandas med alla avgaser från det gula taxibilarna, sirenernas tjut, pysandet från underjorden genom alla gatgaller. Det bildar en kakafoni av ljud som förstärker husens eviga kamp. Och stanken. Stanken från all denna ångest, stress och eviga otillräcklighet. Och jag kvävs. Kan inte få luft.

Jag älskar pulsen i stora städer. Att gå på teater, konserter, vernissager, spännande events. Jag älskar den stilla naturen. Porlet från en bäck. Fåglarnas kvitter. Men jag tycker inte om att kvävas. Att inte se min dyrbara horisont. Himlens hela vidd. Om jag måste böja huvudet bakåt för att få en skymt av denna dyrbara himmel, dör jag en smula.

Allt detta slår mig när jag promenerar i dimman. För fast jag inte ser himlen och kan uppleva vidderna, vet jag att de är där. Mina tankar får plats. Jag kan ducka för andra människors tankeauror. Jag kan välja att påverkas. Av dofter, ljud och ljus. Inget annat än himlen vakar över mig. Inga granar. Inga skyskrapor. Bara jag. Och rymden. Och en massa annat.

Ha en ljuvlig lördagskväll!!

2012-03-23

Att musikutmanas V

Så var det dags för nummer 5 i ESC-musikutmaningen:

Vaggsång du minns

Hmmm. Den bjuder på lite mera fundering. För det sjöngs inga vaggsånger för mig. Däremot sjöng min mamma gärna, men det var smäktande ballader för det mesta. På ungerska. Vilket gjorde att jag sjöng innan jag pratade. Men det var något helt annat det. Nu gällde det utmaningen.

Vid närmare eftertanke och lite funderingar så här på fredagskvällen vet jag PRECIS vilken sång ni skall få höra i kväll. Den fängslade mig otroligt mycket och jag sökte efter den länge på radio för att spela in den från något Tracksprogram eller liknande. Men den dök aldrig upp. Tyvärr. Så jag körde VHS-bandet så många gånger jag vågade.

Det är med glädje jag presenterar: Silje Vige för Norge 1993 med "Alle mine tankar":


Ha en härlig fredagskväll!!

2012-03-22

Att musikutmanas IV

Så var turen kommen till dag 4 i ESC-musikutmaningen:

En sång du sjunger i duschen.

En enkel uppgift. Och kanske är det tur en kväll som denna. Dödstrött har jag äntligen kommit hem efter en lång arbetsdag med möten på kvällen. Känner fortfarande av min influensa. Eller låt mig säga så här: känner fortfarande av sviterna, då min kropp är helt tömd på energi. Därför vill jag också passa på att be om ursäkt. Jag ber om ursäkt för alla fantastiska inlägg som jag missar hos er - alla kommentarer som blir osagda inne hos alla och envar. Jag är lite för trött.

Men. Nu skall jag duscha. Innan jag slänger mig i sängen med en hel del handlingar att läsa och annat som måste göras. I duschen kommer jag att högt och mycket känslosamt, sjunga på bosniska. Akustiken i rummet gör att min ljuva stämma ljuder i hela huset. Men det tar jag föga hänsyn till.

Mina damer - och eventuella herrar - jag ger er "Leyla" med Hari Mata Hari för Bosnien-Hercegovina 2006.

Fullkomligt underbar!!!!!


Godnatt!!

2012-03-21

Att låna ett minne

Så konstigt. Egentligen. Inom loppet av en ynka vecka. En enda. I denna eon av tid som faktiskt förflutit sedan dess. Så har jag fått låna minnen. Fått upptäcka nya perspektiv till min relativa verklighet. Så konstigt. Men ändå så enkelt självklart.

En gymnastisksal. På läktaren några föräldrar som följer en fotbollsträning. Hamnar bredvid en mamma. Ett välbekant obekant ansikte. Fortfarande lika söt. Numera framgångsrik personalutvecklare på ett stort företag. Men det är inte nu hon talar om. Det är då. Gymnasietiden.

Den värsta tiden i hennes liv. Hon talar om daglig kamp att passa in. Höra till. Att se sin allra bästa vän anstränga sig på egen hand. Om ett utanförskap mitt i gemenskapen. Om baktaleri. Skvaller. Om pressen att alltid vara bäst. Jag sitter lyssnande. För hon tillhörde den världen som jag inte hade tillträde till. Klicken.

Hennes minne stämmer med mitt. Men ändå inte. Alls. Hennes perspektiv är helt annorlunda. Vända. Så säger hon det. Att hon beundrade mig. För jag var helt fri från skitsnack. Ingick inte i någon falang. Kunde debattera fritt och ärligt. Vad konstigt!

En känd kolumnist och journalist. På en av kvällstidningarna. Skriver en krönika om att känna sig utanför. Att alltid vara tvungen att bevisa vad man kan. Alltid känna pressen. Aldrig få vara ”de”. Beskriver missunnsamhet. Falskhet. Och revanschglädje. Driv. Hon gick i samma klass. På gymnasiet.

Hennes minne stämmer med mitt. Men ändå inte. Alls. Men genom att hon lånar mig sitt minne, ger hon mitt minne dimensioner. Gör det mera påklätt. Fullständigt. Och jag kan med ord uttrycka det jag alltid känt och trott fullt och fast: minnen är relativa. Selektiva. Och beroende av öron som lyssnar. Ögon som bekräftar. Eller förnekar. För annars blir de platta. Minnena. Och ensidiga.

Är evigt tacksam. För att insikten om minnenas karaktär har fått fäste i mig. Det är det som gör att jag aldrig fastnar i ett minne. Som gör att jag aldrig låter det bli hela sanningen. Ty även om det är min sanning, är jag medveten om att en annan kommit ihåg annorlunda, valt att fokusera på andra delar.

Kanske är det därför 9år kunnat växa upp utan att gå sönder? För att hon funderar kring det här med minnen, om dina och mina minnen? Och för att hon låter minnen vara just minnen och inte direktiv? Kanske, vem vet.

Ha en härlig onsdag!

2012-03-20

Att musikutmanas III

Då var det dags för musikutmaning dag 3:
En låt som du förknippar med att dansa tryckare.
Inte heller denna dag kändes som en alltför stor ESC-utmaning. För tryckare – åhh, dessa tryckare! – dansade man  ju gärna på högstadiet. Och för all del på gymnasiet också. För jag var tonåring i detta ljuva tidevarv när varje dj med värdighet spelade två lugna låtar tre gånger varje kväll. Just för att man skulle få möjlighet att kramas lite. Jag väntade aldrig på att bli uppbjuden. Jag bjöd upp själv. Annars misstänkte jag att jag hade fått stå och stötta upp väggen alltför många gånger..

Men. Nog om detta. Här bjuder jag er ”Gente di mare” med Umberto Tozzi & Raf för Italien 1987.


Lyssna och njut och ha en finfin tisdagskväll!


2012-03-19

Att musikutmanas II

Då var det dags för musikutmaningen dag 2:

Låt som din mamma lyssnade på när du var liten - ja, DEN blir inte svår. Trots att jag valt ett ESC-tema. *ler* Min mamma fullkomligt älskade denna låten och den gick jämt hemma. Bäst tyckte hon om den i originalversion, det vill säga, på hebreiska, men den svenska översättningen som något dansband gjorde, föll henne också på läppen. Engelskan var det värre med. Den sa henne inte så mycket menade hon.. 

Var så goda: det vinnande bidraget 1979, Milk & Honey, för Israel, med "Hallelujah"


Ha en härlig eftermiddag!

2012-03-18

Att musikutmanas

Nåja, Freja utmanade mig kanske inte precis. Det vore nog fel att påstå. Men jag kände mig manad. Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet – i min lätt febervarma hjärna kan ju saker te sig som väldigt bra. Och så är de inte det. Men. Nu är det som det är.

Jag tänkte leverera lite härliga ESC (Eurovision Song Contest) låtar enligt en lista som också Freja jobbar utifrån. Bjuda på lite gammalt, bortglömt, härligt material. Listan kan ibland bli lite svår att följa, men ni får stå ut med långsökta länkningar och förklaringar till listans dagsuppgift. Må så vara. Men här följer listan:

30 dagar av musik
Dag 1: Låt som får dig peppad.
Dag 2: Låt som din mamma lyssnade på när du var liten.
Dag 3: En låt du förknippar med att dansa tryckare.
Dag 4: En sång du sjunger i duschen.
Dag 5: Vaggsång du minns.
Dag 6: Låt du inte kan låta bli att sjunga med i
Dag 7: En låt som är förknippad med ett starkt minne.
Dag 8: Låt du förknippar med gymnastik lektionerna.
Dag 9: En låt du spelar när du är arg.
Dag 10: Världens bästa låt enligt dig när du var 10 år.
Dag 11: Låt du kan spela på valfritt instrument.
Dag 12:En engelsk låt ni sjöng i mellanstadiet.
Dag 13: Låten som spelades jämt på ditt Högstadiedisco.
Dag 14: En låt med dina tonårsidoler.
Dag 15: Låt som din pappa lyssnade på när du var liten.
Dag 16: Låt du gråter till.
Dag 17: Låt som får dig att stänga av radion.
Dag 18: Låt som spelades på krogen.
Dag 19: Den mest överskattade ”klassikern”.
Dag 20: En sång du sjunger i duschen.
Dag 21: Bästa sångerskan.
Dag 22: En låt du hånglar till.
Dag 23: Låten du älskar men din partner inte tål.
Dag 24: En låt du gärna kör/åker bil till.
Dag 25: En låt du och dina vänner har kul till.
Dag 26: Låt du spelar när ett förhållande tagit slut.
Dag 27: Låt du vill ska spelas på din begravning.
Dag 28: Den sämsta sommardängan under 2000-talet.
Dag 29: Bästa låten på radio just nu.
Dag 30: Ditt all time favorite band.

Och här följer Dag 1 utmaningen: Låt som får dig peppad
Akta er vad jag har hoppat runt till den låten!!!



Ruslana, som vann ESC 2004 för Ukraina.

Ha en härlig söndag!


PS. Vet inte varför bloggen visar olika storlek på texten - jag har inte markerat den på olika vis och angivit olika storlekar.. *suck* Hoppas ni orkar ta er igenom texten ändå! :))

2012-03-17

Att tala med kluven tunga

VARNING FÖR LÅNG TEXT - MYCKET LÅNG!! OM SÅ ÖNSKAS, SCROLLA NER TILL HELGHÄLSNINGEN! KRAM

9år visste redan att vuxna gjorde det - talade med kluven tunga. Ljög. Anpassade sanningar till uppkomna situationer. Till olika myndigheter. Olika mottagare av det sagda. Hon var ett krångligt barn på det viset. För hon var inte lojal mot alla dessa halvsanningar och hellögner. Hon var sina egna sanningar trogen. Hon utgick alltid från hur hon hade uppfattat saker och ting. I alla lägen. Henne kunde de inte locka att göra annorlunda. Det var kanske det som blev hennes fall.

I skolan. Där blev det hennes fall. För hon tyckte inte om allt hysch-hysch, allt outtalat. Hon tyckte att man skulle vara rak. Och inte behandla henne som mindre vetande. Det började dåligt. Som enda barn i klassen med utländskt påbrå sattes hon i hjälpklass - när de fick en ny lärare i andra klass. En ambitiös fröken. Som säkert menade väl. Men ack, så fruktansvärt fel det blev. För inte behövde 9år någon extra hjälp. Alls. Hon låg långt före i nästan alla ämnen. Under hela sin skoltid. Men det var lite utanför vår berättelse. För det värsta - eller låt oss säga startskottet för ett långt utanförskap - hände en dag. På skolgården. En månad in i trean.

9år var ute på rast. Det var långrasten på förmiddagen och solen hade brutit igenom molnen. De få vattenpölarna på skolgården skulle snart torka upp. Det var några som spelade rundpingisboll - en boll skulle studsa på ett pingisbord och så sprang man runt bordet. Ju fler desto roligare var det. Missade man åkte man ut. 9år ville vara med. Hon låtsades inte om de andras missnöjda blickar när hon ställde sig i kön för att spela.

Helt plötsligt var det en massa ungar runt bordet. Från skolgårdens alla hörn drogs barnen mot den ödesdigra hörnan. Som om de anade någonting. Och snart var det igång. Trots att 9år försökte ignorera alla viskningarna som nådde henne. Hon stålsatte sig. Hon ville också ha kul. Så plötsligt brast det. Bara sådär.

9år var dubbelt så stor som de andra flickorna i klassen. Så småningom skulle flera av dem växa ifatt henne, men det här hände bara ett år innan hon fick sin mens - som 9 åring var hon i det närmaste färdigvuxen. Så bollen hon sköt iväg var verkligen hård. Och den träffade en av de populäraste flickorna rätt i ansiktet. Alla samlades kring den gråtande flickan. 9år stod ensam kvar på sin sida av bordet, bedyrande att hon inte menat det, att hon var hemskt ledsen, att hon bad om ursäkt. Med ansiktet fullt av hat och äckel vände sig så en av de andra mot henne. "Du är ett jävla missfoster!!! Jävla fetto! CP-barn! Du är så tjock så att du inte borde få spela boll med oss!" När hon såg att hon hade publik passade hon på att slänga in några extra okvädesord, ty hon stod inte heller högt upp i rang och allt som gjordes för att någon annan skulle sjunka ännu mer var välkommet.

Alla skriken och den höga gråten lockade till sig pojkarna i klassen. 9år stod stum och förstenad vid bordet. Då fick hon det första slaget i bakhuvudet. En av killarna hade dragit sin trätoffel så hårt han kunde rätt i huvudet på henne. Som straff, för att hon så elakt slängt bollen i ansiktet på den gråtande flickan. Ingen lyssnade längre till rim och reson, till vad verkligen hänt. Nu var det fri jakt.

9år reagerade först inte. Alls. Hon stod svajande och försökte bedöma situationen. Hann hon in till någon vuxen? Kunde någon annan hämta en vuxen? För att hjälpa den andra flickan åtminstone? När det andra slaget kom, från en annan av pojkarna, förstod hon att allt var för sent. Det svartnade för hennes ögon. Vild av ett uppdämt raseri vände hon sig om.

Hon slogs för sitt liv. Hur många av killarna som hon hann slå, visste hon inte. Hennes skri ekande över gården - ett rasande vilddjurs skrik. Någon hade hämtat en lärare, för plötsligt låstes hennes armar vid sidorna. Bakifrån henne skrek hennes fröken på henne: "Lunga dig!!! För tusan - lugna dig!! Är du inte klok?? Vad i hela friden håller du på med?? Du är ju galen!! Det finns ställen för sådana som du" Över huvudet hörde 9år hur instruktioner skreks till någon annan om att ringa någon - en läkare.

Då fick det räcka. Nu var det nog. 9år använde det sista av sin kraft och med huvudet knockade hon till frökens haka och slet sig loss. Då kom tofflan farande genom luften. Den träffade henne mitt i ansiktet, över näsan. 9år slet av sig sina gummistövlar och svingade dem efter pojken. Med ett sista rasande tjut sprang hon så i strumplästen mot skogspartiet bakom skolan. I ögonvrån såg hon sin skräckslagna lillasyster stå med tårarna rinnande över kinden.

9år sjönk ner bakom en tall. Smutsig. Hulkande. Med genomblöta strumpbyxor. Hennes huvud bultade av alla slag och tårarna blandades med blod. Hon väntade på att gråten skulle stilla sig. Hon torkade av sin blodiga händer mot barrtäcket på marken. Till sist lutade hon huvudet mot stammen. Bara en liten stund skulle hon sitta så här. Vila. Sedan ville hon tillbaka och leta efter stövlarna. Och fortsätta skolan. För man missade inte skolan. Och man kom inte hem utan stövlar. Så hörde hon kvistar knäckas på marken. Någon närmade sig.

Hon öppnade ögonen, gjorde sig beredd att hoppa upp. Framför henne stod 7år. Lillasyster. Med stövlarna i handen. Och stora, skräckslagna ögon. Tafatt närmade hon sig 9år och strök med handen över hennes blodiga händer. Tyst gav hon henne stövlarna. 9år reste sig. Tog på sig stövlarna och log åt lillasyster. "Tack skall du ha - det var snällt. Kom så går vi tillbaka till skolan. Rasten är slut"

Tillsammans gick de tillbaka. Alla andra hade gått in. Och 9år visste. Detta var bara början. Ty, senare i veckan fick 9års föräldrar reda på av grannfrun, att skolan hållit ett möte,utan att bjuda in dem. Där hade alla varnats för 9år. Man skulle inte låta sina barn leka med henne. Så hade de sagt. Och dessa skulle bli hennes klasskamrater under hela grundskolan. Detta skulle bli 9års vardag. I skolan. Hemma väntade annat.


Ha en härlig, feberfri lördag!(PS. Jag avskyr verkligen de 'självrättande' programmen som väljer ut ord åt en. Låt mig få använda de ord jag vill!! Fem gånger har jag varit tvungen att göra om texten då jag knappt förstått ett ord av den.. *Suck*)

2012-03-16

Att befinna sig i Status Quo

I min feberheta hjärna kan man applicera just Status Quo på min nuvarande situation. Trots att det kanske inte alls är så. Att det går menar jag.för just nu ha jag inte mycket aning om någonting. Mer än att min sängmadrass gör ont mot min kropp. Och att det är väldigt mycket ljud överallt. Som hamrar i min hjärna.

Jag är en sådan som ALDRIG blir sjuk. Någonsin. I höstas hade jag förvisso två sjukdagar - efter min operation av de nedre regionerna - men innan dess kan man gå år bakåt för att hitta en sådan anteckning. Nu var jag tvungen att ta en karensdag. Med nästan 39 i feber kan man inte jobba helt enkelt. Suck.

Det stör mig, där jag ligger. För inga sjukvikarier sätts in. Och många kollegor är också sjuka. Så de som blir kvar får jobba 300 % - utan ersättning. För eleverna kan man ju inte skicka hem. Det känns helt enkelt inte ett dugg bra. Alls.

Jag ligger i sovrummet på nedre våningen. Soffans tyg gjorde alltför ont. Skriver på min iPad. Då slipper jag känna tangenternas tryck mot mina fingertoppar. Det gör ont av ljuset från skärmen, men jag har tröttnat på att bara ligga ner och gny. Tröttnat på att umgås med mig själv. Slarva bort en så vacker fredagskväll sådär. Usch!

Nu skall jag försöka mig på en sittande ställning. Surfa in till er, runt på Fb och läsa lite mail. Om jag orkar. Annars så kanske jag bara fortsätter gny - och tycka synd om mig själv...

Ha en underbar fredagskväll!

2012-03-14

Att tala på tu man hand

Vi talar. På tu man hand. Det var ett tag sedan. Jag anar att det finns ett uppdämt behov. Har märkt det på dig. Anat det. Har funderat på det. Vem du talar med när du inte talar med mig. Kan inte se att du skulle dela med dig av det till någon annan. Därför är det jag som är den nödvändiga ventilen. Trots att det egentligen inte borde vara så.

Du berättar. Med hårt sammanbitna tänder och kantiga, uppgivna rörelser. Det syns på dig hur du äcklas. Mår dåligt. Du berättar om hans sludder. Hans fasansfulla, kladdiga okvädesord. Allt han kallar dig. Hur hans höjer rösten. Svajar av och an. Hur han, som ett litet barn, i ren protest, häller ut mat i vasken. Mat som han önskat att du skulle laga. Som han knuffat undan dig ifrån för att göra ”på rätt sätt”. Hur han följer dig genom huset. 10 centimeter ifrån dig. Följer dig ut. I trädgården. Inför grannarna. Hur du till sist väser åt honom att lämna dig ifred.

Vi talar. På tu man hand. Det var ett tag sedan. Jag anar att det finns ett uppdämt behov. Har märkt det på dig. Anat det. Har funderat på det. Vem du talar med när du inte talar med mig. Kan inte se att du skulle dela med dig av det till någon annan. Därför är det jag som är den nödvändiga ventilen. Trots att det egentligen inte borde vara så.

Du berättar. Med en djup, uppgiven suck. Uppriktigt fundersam och förvånad. Du säger att nu är hon sådan där igen. Målar fan på väggen. Gräver fram det gamla. Tjatar och gnatar. Du försöker påminna henne om allt som gjorts för hennes skull. Alla andra planer som skrinlagts för att hon skulle få göra sin sak. Alla hennes missar som man liksom varit tvungen att sopa upp efter. Din uppgivenhet inför att aldrig någonsin få njuta, längta efter något. För det förstörs av hennes bittra, tråkiga inställning till allt. Hennes långsinthet. Hon är värre än någonsin.

Jag lyssnar. Och inom mig grävs ett hål. Djupare. Och djupare. Det föds tankar. Funderingar. Undran. Och det föds en gnutta sorgsenhet. Är detta vägs ände?


Ha en fin onsdagskväll!!

2012-03-13

Att vara uppdaterad

Vara inne. Och inte ute och resa. Som i att vara HEELT borta. Och inte hänga med. Det är något av det värsta som kan drabba en. Har fått mig berättat. Det är viktigt – att vara inne. Veta vad som gäller. Know the lingo. Känna till språket.

Men med detta menas tydligen helt andra ting än det som jag skulle ha kunnat tro. Att vara inne och uppdaterad handlar tydligen inte om att tänka solidariskt. Att vilja ha kunskap om saker och ting. Att kunna skryta med att man är filantrop eller att man har ett holistiskt synsätt. Där man ser till hela människan. Att vara inne och uppdaterad handlar uppenbarligen inte om det.

Det handlar om att sträva efter att få sina 15 minuter i strålkastarljuset. Till nästan vilket pris som helst. Det handlar om att tro att ordet ”respekt” har att göra med att man ingjuter skräck i andra, att man kräver respekt av andra, annars väntar vedergällningen. Det handlar om att tro att lycka har med pengar att göra. Och att sättet HUR man tjänar in dessa pengar är oväsentligt. Det handlar om att ”unna” sig saker och ting – på bekostnad av andra. Tydligen. Så är det så. Det är så jag fått det förklarat för mig.

För jag fick höra att jag var ute. Att jag var helt hopplöst förlorad när jag trodde att man kom någonstans med principer. Med moral. Leende mötte de min blick när jag påstod att respekt är något man förtjänar – inte något man kan kräva. Misstroende lyssnade de på mig när jag förklarade att jag betalade TV-licensen. Faktiskt. Och de tyckte att min förklaring till det var pretentiös. Lite skitnödig.

Jag ber om ursäkt. Inte för att jag är jag. Utan för att jag med mina uttalanden oroar er. Att jag får er att fundera. Känna en liten naggande skuld. Jag är tämligen nöjd med att vara ute. För mig går det inte att köpa. Eller locka. Jag suktar inte efter rampljuset, efter uppmärksamhet. Jag kommer aldrig göra vad som helst, för att bli Någon. Jag ÄR redan NÅGON. Så det så. Och bara så att ni vet. '


Ha en fin tisdagskväll alla!!

2012-03-12

Att ha bacillskräck

Är dödstrött. Haft en alldeles för lång dag idag. Egentligen. Iväg med arbetet på en föreläsning till klockan fyra. Startade en skaplig migränliknande huvudvärk i minibussen hem. En sådan där huvudvärk som bultar vid näsroten, ut över ögonbrynen, åtföljt av lätt illamående. Men dagen var ljuvlig. Varm. Med en massa sol.

En och en halv timme hann jag se mina pojkar. Lagade mat åt dem. Bäddade. Plockade i och ur disk. Kollade av om de hade läxor. Skyndade så iväg till möte. Den vackra ljusa dagen såg jag försvinna bort, sittande på insidan av ett fönster. I en kommunal byggnad. Ljuset blev till mörker. Men när jag kom ut halv nio var stjärnhimlen gudomlig. Fantastisk. I väste syntes Jupiter och Venus som stora strålkastare, i öster Mars.

Jag andades kvällsluften. Stirrade upp mot stjärnorna. Och planeterna. Och insåg: jag har ingen bacillskräck – jag är livrädd för okunnighet. Och oviljan att lära sig och ens försöka. Jag har okunskapsskräck. Bara så där slog det mig. En vidunderlig kväll, med bultande huvudvärk. Men med hjärtat fyllt av lycka.





Sov gott alla!!

2012-03-11

Att slå huvudet på spiken

Att pin-pointa. Att liksom sätta precis det rätta ordet på precis just det ögonblicket. Eller den tanken. Eller känslan. Att slå huvudet på spiken. Det kan jag inte ikväll. Hur jag än försöker. Känner bara hur det spritter i mig. Av bubblande förväntan. Av positiv energi. Ett smittande skratt ligger och väntar på mig precis under huden. Skrattrynkorna kring ögonen är beredda och leendet har inte gått att få bort på ett bra tag nu. Av ingen egentlig anledning alls.

Känslan är som bubblande läsk. Det pyser och hoppar lite. Stillar sig ett tag och sätter sedan in igen – med fördubblad styrka. Jag letar i skrymslen och vrår efter anledningen. Försöker ringa in känslan. Sätta ord på den. Hitta ett uttryck som liksom gör den greppbar. Slå huvudet på spiken.

Precis som djupaste sorg och den mest fasansfulla rädsla, gör sig också smittande glädje sig bäst när det inte bara är en melodi. Jag vill har ord till alla instrumenten. Verser, refränger. Ty orden förankrar saker och ting för mig – gör det mera sant. Har jag orden, begreppen. Kan jag så njuta av melodin också. Kan jag ringa in, slå huvudet på spiken, kan jag också ta fram känslan en annan gång. När den verkligen behövs. Och denna läskbubbelglädje vill jag kunna välja att känna igen.

Kanske är detta en gyllene kväll? En kväll att återigen värna om, spara? Jag har talat om livet som ett band av pärlor, där varje dag är en pärla. Av olika färger, material, densiteter och storlekar. Men likväl en pärla. Om jag tänker på denna dagen på det viset så vore denna dags pärla formad av änglamaterial; lätt, luftig – fylld av som genomskinliga bubblor och ljudsatta med ljusa, klingande skratt.

Jag tror jag gör så. Sparar denna dag. Och fortsätter att njuta av glädjen. För i och med denna text har också denna känsla fått ord. Dock utan att jag kunnat slå huvudet på spiken. Kanske en annan gång? Eller det kanske inte behövs? För inte behövs det en anledning att vara lycklig?

Ha en godnatt!!

2012-03-10

Att berusa sig

Tänker sticka ut hakan här. Ta en käftsmäll. Orsaka irritation och lite ångest. Men också få medhåll. Skänka tröst och bejaka en känsla. Ta det som ni vill – mig kvittar det lika. Till syvende och sist är det en åsikt som kommer bli den härskande och det är min. För detta är min text.

Att berusa sig. På kärlek. Är vackert. Hisnande, vansinnigt otroligt och fullkomligt uppslukande. Man nuddar inte vid marken när man går. INGET känns för stort. För svårt. Och allt annat, det tidigare, känns fattigt, futtigt. Man är inte rationell. Och man befinner sig i en sagolik bubbla. Förhoppningsvis är kärleken besvarad.

Att berusa sig. På alkohol. Med barnen närvarande. Är fult. Tarvligt. Smutsigt. Under ALLA omständigheter. Inget vackert, charmigt förmildrande med det. Alls. Inget ”men jag blir ju bara lite fnittrigt rolig, sådär”. Inte heller ”jamen, vi vuxna har också rätt att slappna av och festa lite” Nej. Inget argument är roligt, troligt, med sanningen överensstämmande, för barn. Inget.

Aldrig har jag stött på något barn som tyckt att det var lite ”skojsigt” eller charmigt. De har äcklats, blivit lite rädda och undrande. Fnissat med skräckblandad förtjusning åt att mamma dansar så roligt, åt att farbror Sven kissade i mammas blomlåda i trädgården. De har förvånat fått äta sig mätta på chips som pappa stuckit åt dem samtidigt som han blinkande sagt: ”Vi säger inget till mamsen om detta, eller hur?”


Sedan finns de mörkare gångerna. De nattsvarta saker som sker när mamma och pappa är för berusade för att se vad som händer. För att de blir lite för förlåtande i sin uppfattning om vad som är okej att göra mot deras barn eller inte. För att inte tala om alla de gånger berusningen går över i något annat. I slag. Hot. Våld.

Att berusa sig. På alkohol. Med barnen närvarande. Är bara fult. Bara tarvligt. Inte lite charmigtmysigtsådär. Alls. Punkt.

Men det är ju bara min åsikt. Uttryckt i denna text. Efterleven i mitt liv. Inför mina barn. Dansar jag, gör jag det nykter. Fnissar jag är jag nykter. Låter jag dem åta sig mätta på chips gör jag det i nyktert tillstånd. För då kan jag aldrig skylla ifrån mig. Och då kan jag ärligt ta ansvar för det jag väljer att göra.

Ha en härlig lördagskväll!!

PS: Loreen har en fantastisk röst. Men. Scenshowen var RIKTIGT skrattretande dålig.

2012-03-09

Att möta solen

Att möta – ditt leende. Ditt vackra, vackra ögonleende. Inte visste jag innan att dess färg var så intensiv. Så klar. Inget annat i ditt ansikte röjer dig. Men jag ser det. I dina ögon. Att du ler. Exklusivt och enbart för mig. Mot mig. Där och då. Här och nu.

Att möta – en beröring. En lätt klapp på axeln. Någon sveper förbi och ordlöst kramar den om min axel. En gemenskap. En delad sorg. Eller glädje. Att krama om. Och få en kram tillbaka. Att stryka någon över handen och känna att den håller handen kvar. Att klappa någon över kinden utan att den rycker bakåt.

Att möta – barnens fullständiga tillit. Känna den lilla, eller lite större, handen fatta ens egna. Att lyfta på filten i soffan och få sällskap av två killar som fortfarande älskar sin mamma utan förbehåll. Att kunna gråta tillsammans och skratta tills vi kiknar. Att fuldansa i köket. Att höra deras ”Jag älskar dig mamma”

Att möta – en gammal vän. Som man trodde var förlorad. Borta. Och upptäcka att man fortfarande kan fylla i varandras meningar. Att man fortfarande delar minnen. Och att man tycker om den den andra blivit. Lycka.

Att möta - solen. Värmen. Det som får oss att fyllas med ny energi. Som påminner oss om allt som vi behöver påminnas om. Vackra melodier, vederkvickande dofter. Den stela, hårt ihopknutna kroppen översköljs av renande, värmande oljor. Sakta märker man att ännu är den inte färdig med livet – den ledbrutna själen.

Fyll på din lista. Med solmöten. Begåva ditt jag med det. Tvinga dig om du måste. Ty det gör jag med jämna mellanrum. Stannar upp. Lägger till ännu fler. Utökar min lista. Känner värmen. Lyckan. Kärleken. Även i det mörkaste mörka.

Ha en härlig fredagskväll!!


2012-03-08

Att implodera

Hade för vana att explodera. När nog var nog. Med ett fräsande klargjordes EXAKT vad som menades. Stora ord användes. Frätande, vassa, spydiga. Ingenting kunde misstolkas. Ingenting lämnades åt slumpen. Med vreden bultande i solarplexus gjorde jag min stämma hörd. I en skakande explosion.

Denna vanan tämjdes. Slipades på. Inte så mycket styrkan och skärpan, utan mera på det bedrägliga lugnet innan. Lärde mig att invänta rätt tid att detonera. Med vredens ljud trummande i öronen, bidade jag min tid. Spetsade mina argument. Och så. Träffade jag mitt mål mitt i prick. Även om inte argumentet vann, lämnade segern min motståndare en bitter eftersmak. För jag gav aldrig min värdighet och min respekt var svår vunnen.

Så arbetades vanan att explodera bort helt. Den trycktes ner, bort, i vardagens alla plikter och glädjeämnen. Kraften, som födde vreden och urladdningen, användes till en minutiös förmåga att läsa av, parera, dämpa andras vrede. Och sorg. Och otillräcklighet. Det fanns mängder av denna kraft att ösa ur. Räckte länge. Var oändlig. Kanske.

Att skrika ut vreden var inte aktuellt. Ty vakuumet blev alltmer påtagligt. Allt det där tysta som skriken och ropen landade i. All den icke-mottagliga segheten som den sakta bäddades in i. Det liksom försvann. Utan att kommenteras. Lämnades utan åtgärd. På grund av uddlöshet, ickeork, underkastelse eller likgiltighet. Allt det som det siades om i min vrede lämnades hängande i luften. Dock bevärdigades det i efterhand med ett konstaterande: ”Jaha, du fick väl visst rätt. Till slut. Ändå.” Ett konstaterande som blev ett kvitto på att jag faktiskt hörts. Att det faktiskt kommit ljud ifrån min strupe.

Numera imploderar jag. Går sönder inåt. Släpper vreden lös i alla irrgångarna av mitt medvetna och omedvetna. Drömmer bisarra skräckdrömmar dagar och nätter igenom. Spelar upp samtal, situationer på repeat – om och om igen. Bara för att implodera än mera. Låta min vrede explodera – inåt. Inte rispa eller skada den fina jämna ytan vi alla ser. Inte peka på bristerna i den eller kräva det som rätteligen bör komma oss tillgodo. Inte kräva värdighet. För dig. Och för mig.

Nej, jag fortsätter implodera. För min röst brister numera när jag häver upp den. Den har förlorat forna tiders skärpa. Exakthet. Skoningslöshet. För den har ägnat alltför lång tid åt att parera, lyssna in, förstå. Förstå andras otillräcklighet. Andras skräck. Därför finns nu inte kraft kvar att slåss. För det som jag skulle slagits för tidigare. Jag sällar mig till andra resignerade. Och tänker att det löser sig nog. Så klart. Kanske. Inte.


Sov gott i torsdagsnatten!!

2012-03-07

Att tänka på att andas

Hur gör andra? Hur lyckas de? Att hosta precis lagom högt? Att slå väven precis lagom hårt? Hur lyckas de? De andra? Som uppenbarligen inte behöver bemöda sig om att påminna minnet om hur man tar ett steg. Om hur man häller upp en kopp kaffe, laddar en tvättmaskin.. De andra, som låter sig uppslukas i livets virvel, alla dess måsten och borden. Med ett leende på de perfekt konturmålade läpparna.

Förmodligen är jag 'de andra' ställt mot sådana som mig. Vissa dagar. När jag virvlar förbi dem i någon trappa, på någon trottoar. Med min A4 stora 'viktighetsmapp' hårt knipen under ena armen, klackarna klapprande mot gatstenen, nysminkad och nyfönad. Rak i ryggen. Då kan jag kanske luras. Få folk att tro att jag är 'de andra'.

Andra dagar är andra dagar. Dagar när jag halv tio sliter med våttorkningen av ännu ett golv. Och gör om det ett par gånger. För att jag glömt att jag redan gjort det. Andra dagar är andra dagar. Dagar när det tar emot att åka ut och inhandla bananer. Bananer som pojkarna vill ha till fruktstunden i skolan. De dagarna vill jag egentligen inte. Alls. Mest för att jag inte kan. Om jag inte innan tänker tanken: ”Gå upp för trappan” Seså, ett steg i taget” ”Knyt ihop skräppåsen – två gånger och gå ner med den” ”Släng skräppåsen” Hostar för högt.

Så kan det vara. Vilken av dessa jag är nu jag? Och spelar det någon roll? Förmodligen inte. För mitt intellekt säger mig att alla är vi 'de andra' och alla är vi 'inte de andra'. Allt emellanåt. Men jag hoppas att det inte kommer att gå så långt alla dessa ovissa dagar, att jag behöver tänka tanken att jag måste andas. In och ut. För då. Då. Spelar de nog ingen roll – alla dessa vissa dagar och ovissa dagar som kommer och går. För då har nog mitt jag utplånats.

PS: Alla söta, rara, fina, otåliga, elaka, arga som läser – nu är jag hemma från Bryssel!!

Sov gott i onsdagsnatten!

2012-03-05

Att besöka Bryssel

Som en liten hälsning - innan jag stupar i säng. Skickar jag här en miniblidkavalkad från ett hektiskt Bryssel. Möten från morgon till kväll: kommissionen, general direktorat, SKL, parlamentet. Intressant och otroligt mycket information. Men åker man iväg så här så skall man vara effektiv..


Hoppas ni haft en härlig måndag!




2012-03-04

Att sova hemifrån

Sov gott! Sov gott älskade barn. Du sover där. I din säng. Under det nymålade snedtaket. Någon lampa är tänd, förmodligen månlampan och du ligger hopkrupen på sidan. Du gömmer dig under täcket. Jag kysser dig godnatt. I nacken. Precis bakom örat. God natt älskade L. Jag vakar över dig – över land och hav. Sov gott!!

Sov gott! Sov gott älskade barn! Du ligger på magen. Med händerna inkörda under kuddarna. Och benet slängt utanför täcket. Du är varm. Lamporna är släckta och rummet ligger i mörker. Jag sätter mig en stund på din sängkant. Stryker dig över kinden. Lägger min emot din. God natt älskade B. Jag finns med dig i dina drömmar. Oavsett avstånden. Sov gott!!

Sov gott alla där ute. I alla länder mellan här och där. Här, där jag är, trummar regnet mot hotellfönstrets bleck. Den stora staden vilar tyst. Någon hostar ute i korridoren. Och här ligger jag. Funderande, tänkande. På mina fina. Där hemma. I sina sängar. Sov gott!!

God natt alla!

2012-03-03

Att komma upp till ytan

Din blick har jag sett skymta i många ögon. Lite tvekande sådär. Frågande undrande. Med en självsäker hinna över. Som skydd. För allt det där som faktiskt gör in i hjärtroten ont. Tyst och ordlöst har du ställt frågorna. Samma frågor som du ställt många gånger. Om och om igen. Låt mig svara dig. Och sprid sedan ordet.

Du måste komma upp till ytan. Andas. På egen hand. Du vet, lita på dina vingar. Du har alltid varit så stark. Alltid lyckats där alla andra misslyckats. I en familj där andra misslyckats med sin vuxenroll, blev du vuxen. Bland syskon, halvsyskon och bonussyskon blev du den som alltid var stadigt där. De andra krävde ju sitt. Behövde mängder med extra insatser, extra hjälp. Extra uppmärksamhet. Det behövde inte du. Din plats i familjen var liksom given. Klar.

Men du. Lyssna på mig. Det är inte du. Inte din identitet. Jag lovar. Du är du. Du är inte du i förhållande till din roll i din familj. I din uppväxt. Var vi växer upp är inget någon av oss väljer. Det bara läggs på oss. Tilldelas oss. Den vi ÄR, måste vi definiera själva. Oavsett om omgivningen gillar det eller inte. Just det är helt oviktig – vad andra anser eller tycker om det. De har gjort samma resa, förstår du. Och har de missat den, tjaaa, det är deras förlust. Inte din.

Du kommer alltid att älska dem du älskat. Dina syskon som du funnits där för till exempel. Och om de får lov att växa upp och göra samma resa som du, så kommer de att komma ihåg det. Och värdesätta allt som gjorts för dem Och återgälda kärleken. Och gör de inte så är det så. Punkt. Inget mer att göra. Och inte ditt bekymmer. Hur hårt det än må låta.

Du måste få bli hela dig. Inte bara den stadiga, duktiga, lojala. I tider när alla sviker. För det är du skyldig dig. Lär dig andas. Långt borta, om det så krävs. Ett par år. Ett tag. Tills du blivit du. Och de andra fått bli bättre på att klara sig. På egen hand. Inte servade av dig. Hela tiden. Inte rida på dina framgångar. Ta ett djupt andetag! Veckla ut dina vingar! Lyft! Ty du har förmågan att flyga - för du har ju hela grunden lagd. Du duktiga, rejäla, pålitliga du..

Ha en underbar kväll!!