Summa sidvisningar

2017-09-17

Att trampa på demokratin

Nazister demonstrerar i Göteborg. 17 september 2017. Utan skam.

Hyperventilerar. Skäms. Är förtvivlat förbannad. Så du som inte vill läsa svordomar ombedes avsluta läsningen. Nu. Ty när när vanmakten river i mig vill jag rasande skrika ut min ilska.

Nazister demonstrerar i Göterborg. 17 september 2017. Utan lov.

Hur i helvete tänkte någon där?? Om någon ens tänkte!! Detta har, för djävulen,  ingenting med demokrati att göra!! För i en demokrati skall alla känna sig trygga och behandlade lika – inte attackerade av en grupp som KLART OCH TYDLIGT anser att det inte existerar någon likvärdighet. Vad är det som är så förbannat svårt att förstå???

Nej, jag förvägrar ingen rätten att tycka som den vill, att ha åsikter som den vill. Men. Ger man offentligt uttryck för odemokratiska åsikter – oavsett om man saluför IS åsikter eller nazisternas – har man förbrukat sin demokratiska rättighet. PUNKT SLUT!

Nazister demonstrerar i Göteborg. 17 september 2017. Utan att stoppas.


Och jag skriker ljudlöst. Inte åt dem. Utan åt oss som låter det hända! Hänger becksvart sorgflor över mitt hjärta. Och tänker inte låta mig tystas.  

2017-09-11

Att sakna daggmaskarna

Det är många blogginlägg som nedtecknats i mitt huvud. Texter och ord som flytit fram genom mina blodådror och som fyllt min näsa med dofter. Dofter av sensommarvarmt grus till exempel. På väg hem på eftermiddagarna från skolan som precis börjat efter ett sommarlov, med gruset sprättande och knastrandes under lite för litet pumpade cykeldäck.

Det är fantastiskt att få bo på cykleavstånd ifrån det mesta. På vindlande cykelvägar har jag tagit mig fram genom vår stad från allra första dagen i första klass. Först genom tallskogar där rötterna brytit sig igenom asfalten på cykelvägen och där doften av grus blandades med doften från tallbarr som låg i sjok på marken. Senare på grusiga cykelvägar genom skira bok- och björkskogar.

Och jag har märkt en sak: i barndomens tallskogar kunde jag räkna hundratals daggmaskar alla de regninga dagarna jag cyklade till och från skolan. Under de mörka månaderna på året blev det till en tävling att i cyklens dynamolampas sken undvika så många som möjligt. Fascinerad brukade jag förundras över daggmaskens förmåga att överleva och fortsätta mot sitt mål. I den vuxna Ergos bokskogar finns inga daggmaskar – de har ersatts av feta, svarta och bruna skogssniglar. De är äckligare att råka cykla över. De ger ett större motstånd och känns mera mot cyklens däck. Var finns mina daggmaskar?


I allt det som förändras till det yttre, håller jag kvar vid doftminnena av solvarmt grus och fallna tallbarr. Och i allt det som förändras till det yttre kan jag faktiskt sakna något så enkelt som daggmaskar.

2017-09-01

Att diagnostisera mot Borrelia

I morse var luften under de allra tidigaste timmarna lite förändrad. Det fanns en viss höjd i den och jag förnam något knappt skönjbart. Så försvann det och när jag nådde fram till jobbet var jag som vanligt varm och svettig. Men den där lilla, mikro-känslan var tillräcklig. Jag anar en ny tid.

Det är en fantastisk gåva att få arbeta nära sin bostad. De dryga tre kilometrarna bjuder mig alltid mycket nöje, oavsett om jag cyklar eller går. Så många kloka tankar hinner passera min tankevärld, så många lösningar på världens problem och så många sjävrannsakande monologer. Det är också just detta som är tjusningen med att träna för mig – tid att ensam reflektera över en massa saker. För att sedan, i en av utandningarna, bara släppa iväg det ut i rymden och klippa den nedtyngande förankringen i mig.

Att ensam röra på mig ger mig tid att diagnostisera tingens natur.


Och tydligen, mitt i alltihop, har jag Borrelia. Jag äter penicillin nu. För jag har tydligen gått med det i tre månader. Det är en annan typ av diagnos och det är en diagnos som delvis tar ifrån mig diagnostiserings tid då jag är beordrad att vila. I alla fall tills kuren är slut. Och det är surt. Just som jag anat en ny tid.

2017-08-20

Att vara i augusti

Det är möjligt att sommaren varit varm. Fylld med skratt och ljumma kvällar. Solvarma ben och barnaskratt. Men i rutinens trygga, men något slitna famn, är det redan långt borta, blott ett eko i minnesbanken. Det är två veckor sedan jag börjat jobba igen.

Under sommaren har jag påbörjat en ny del i mitt vuxna liv: jag har sökt nya tjänster. Det var så många år sedan jag skrev CV (i skarpt läge – inte för att öva med mina elever) och personligt brev. Vid de byten av arbetsplatser jag gjort sedan jag blev klar med min utbildning har det handlat om inre rekrytering och rekommendationer. Därför var detta något nytt.

Det mest bestående sommarminnet 2017 alltså: skriftlig formulering av mina styrkor och karaktärsdrag. Och reella funderingar över vad som faktiskt skulle kunna hända om jag fick någon tjänst jag sökt. Tänk vad en ny utbildning kan leda till!

På måndag, i morgon, får jag svar från en av intervjuerna.


2017-08-19

Att fortsätta existera

Det är en massa förbannat som är fel i vår tid, en massa saker som vetenskapsmen och filosofer i en osynlig framtid kommer ha svårt att greppa om oss. Vad var vi för typ av primitiva sorgemänniskor som inte förstod bättre? Det är den FOLKVALDA(!!) president Trump i USA, den icke så folkvalda stollen i Nordkorea, det är terrordåd utförda i ett narcissitiskt kalifats namn, det är ultra höger, det är sanslösa utvisningar i ”trygga” demokratier, det är polsk riksdag (ursäkta användandet av uttrycket) i världens största demokrati och det är klimatförändringarna. Förutom allt annat.

För dem med samvete är det ingen lätt tid att leva i. För dem med skam i kroppen nästan outhärdligt.

Men jag, och många med mig, fortsätter existera. För någon måste ju anlägga empatins moteld. Och de dagar som är extra tunga tröstar jag mig med följande ord:

GODA NYHETER UNDER DET SENASTE DYGNET:
Planeten fortsatte att vrida sig runt sin axel som vanligt, med resultat att solen gick upp överallt på jorden. Miljarder fåglar sjöng och ett oändligt antal blommor blommade. Jorden välsignades med 340 000 helt nya ljuvliga människobarn. Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar utfördes varje sekund någonstans på jorden. Miljoner människor avstod från att säga eller göra något elakt. Hundratusentals nya, verkligt bra idéer kläcktes. Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt, rörde med ömhet vid varandra, älskade livet någon stund och vägrade ge upp.


Texten
är skriven av Hedda Waldenström och återfinns i boken ”Glädjerapporten” av Bosse Angelöw.


Och jag fortsätter existera.