Summa sidvisningar

2018-02-21

Att fortfarande brinna

Och nej, jag har inte slutat brinna. Brinna för solidaritet och humanitet. För allas rätt till att behandlas värdigt.

Ibland måste man dra ner lågan lite för att kunna höra de rösterna som är allra svagast – de tunnaste, minsta. Ty ibland tillhör de fienden och det är av avgörande betydelse att känna fiendens röst, att förstå den och väga den. Man måste också våga höra tvivlet i de egna leden, lyssna till rädslan och ängslan, för känner man icke den, kommer man inte att ha något för de egna orden att landa i – de kommer bara att spridas som obetydliga stoft i vinden.

Var sak har sin tid, sin plats. När någon är stark kan någon annan backa. Turas om. Omformulera, omstrukturera. Det ena utesluter inte det andra. Min eld har aldrig handlat om mig, om att jag skall höras. Min eld har alltid handlat om mitt budskap – budskapet om att vi inte kan existera utan varandra. Varje sig vi vill eller inte: vi är alla sammakopplade på något sätt och därför måste vi lära oss att leva tillsammans. Och vi som, genom slumpens försyn, fått fördelar genom att födas och leva just här, har ett ansvar för att dela med oss av det vi fått.

Och det kan vi göra på olika sätt, var och en efter förmåga: le mot din nästa, säg tack. Agera på ett sätt så att det inte är till besvär för andra människor. Var rädd om världen, naturen och människorna. Uppträd på ett värdigt sätt. Delta i demokratin. Delta i din kommun. Lyssna på människor.


Lyssna på människor. Lyssna till de minsta rösterna. Lyssna på din fiende. Och glöm aldrig din eld. Även om andras eldar brinner starkare.

2018-02-18

Att prata om vintern

Så många gånger jag slås av hur komplext verklighetens väv är spunnen; i det stora och i det lilla, i det som ligger nära men också i det som är långt bort. Det är inte konstigt att människor i alla tider har sökt svar om vad som egentligen är meningen med allt – för någonstans är det svårt att nöja sig med att allt faktiskt, allt som oftast, är en slump.

Det är en slump att just jag föddes just här. Och nu. Det är en slump, eller kalla det en saga om du vill, att jag blev förälskad när jag blev förälskad. Det är en slump – en mycket lycklig sådan – att jag har begåvats med så vidunderligt fina barn. Och det är slumpen som avgör hur vi uppfattar vintern 17/18.

På västkusten har vintern varit mörk. Regnig och blåsig. Geggig. Inte så många minusgrader men med en hiskelig vind som blåst genom märg och ben. De gråa molnen har hängt hukande låga över vintertrötta skuldror. Ljuset har vi inte sett. Eller jo, ett par tre dagar har luften varit hög och klar och solen har lyst från en blå himmel. Då har det till och med lyst vitt från marken. Tills nästa dag bjöd på ett mörkgrått täcke av brunt.

Och så ser jag vintern 17/18 på andra håll i Sverige. Massor med snö. Snöskottning och enroma snöhögar att göra kojor i. Växthus som bågnar under snötyngd och gnistrande ljus. Röda kinder och leende barn. Bilar som sladdar och slirar, pulkor och skidor. Snöänglar och snögubbar. Man pratar om en vinter som slår rekord.

På vår femkilometersremsa av västkusten slår också denna vinter rekord: i mörker. Komplex och slumpmässigt spunnen är verkligheten.

2018-01-29

Att januarifundera

2018 är snart en tolftedel gången. Och jag har inte tagit mig tid att skriva. Det är ju lite underligt, då jag faktiskt haft tid. Men ibland är det så. Att andra saker får ta tid. Som att fundera. Och tänka. Och vara. Det är viktigt, det också.

Nu i januari har min äldsta son, B, fyllt 18 år. Det är en hisnande känsla. Inte för att det kom som en överraskning eller för att jag inte har velat se det, utan mera för att det sätter saker och ting i andra perspektiv. Som det faktum att jag måste få en annan slags relation med honom nu. En på mer lika villkor. Där vi båda möts som vuxna. Och tänk om han inte vill vara lika nära mig som vuxen? Tänk om han, med all rätt naturligtvis, väljer bort mig?

Hur gör man då?


Ja, det har varit en hel del att fundera på. Att tänka kring. Och existera i. Denna januari 2018.  

2018-01-28

Att härdsmälta

Ibland känns det som om min hjärna bara vill implodera in i sig själv och gömma sig för världen, fylld av skam. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta utan undslipper mig ett litet frustande vansinnesfnitter. I en värld som har verkliga bekymmer – precis som det alltid har varit – finns det en pseudovärld som på inget sätt alls egentligen förändrar världen i verkligheten.

Jag pratar om den digitala världen som så många gånger förr. Men nu under julhelgerna dök det upp ett reklaminlägg i mitt flöde på Facebook som gjorde att min hjärna härdsmälte; det var ett fullkomlig oförargligt inlägg från någon nättidning, tror jag om jag inte minns fel, som jämförde The Crown (tv-serie på Netflix) karaktärer med verklighetens karaktärer i fotomontage. Inlägget presenterades med raderna: ”Varning för spoilers: om du inte vill veta hur det går för karaktärerna i serien, skall du inte titta!” Ta in det ni just läst.

The Crown är en serie som handlar om nuvarande drottning Elisabeth av Strobritannien. Alltså en inte så särsklit privat människa. Som finns i verkligheten. Vars historia man NOG känner till?! Eller?! Uppenbarligen inte. För en tidning kan ”spoila” händelseutvecklingen i serien.. Kanske vår Elisabeth gifter sig med den dära Winston Churchill?? Eller va’?!

Ja, alltså. Jag skriver inget mer. Men det känns som om världen blir dummare och dummare för var dag som går. I alla fall den digitala världen. Och jag undrar i mitt stilla sinne om det är någon som sitter och hånskrattar åt den priviligierade delen av mänskligheten – den som har tillgång till Nätet – som silar mygg och sväljer kameler.


För övrigt är vår migrationspolitik åt helvete, SD är ett rasistiskt parti och det känns som om vi har andra saker att bekymmra oss om än att förbjuda rökning utomhus på offentliga platser.  

2017-12-29

Att lova att inget lova


Så. Nu har jag suttit med laptopen i knät i en och en halvtimma utan att skriva något. Jag har tänkt och funderat desto mer, men det är ju inget som når särsklit långt i medvetandesfären och då jag är en person som genomför det jag ålagt mig själv att göra, är det liksom lika bra att jag sätter igång nu. Med att skriva. Se så.

Jag kan börja med att skriva att jag inget kommer att lova. Trots att jag är väl medveten om den pseudomagiska tidpunkten på året. Den där tidpunkten när det skall göras bokslut och omstart. Då jag funderade på detta fenomen tidigare ikväll, slog det mig att jag behövde ta reda på varför jag inte kände mig särsklit hugad eller manad att göra varken eller. Varför kände jag inget behov av det? Det stod klart för mig att jag konstant gör bokslut och omstarter – och jag därför liksom inte behöver en särskild tidpunkt på året till det. Och kontinuiteten i det gör att nuet faktiskt ofta känns tillräckligt spännande.

Ett exempel är att nu under 2017 fullföljde jag en ledarubildning och i samband med dess start lämnade jag alla mina politiska uppdrag. Jag gjorde en komplett omstart då jag summerade för- och nackdelar och tog ett genomtänkt beslut. Jag har inte ångrat en sekund. Konstigt nog, då politiken varit mitt liv under 25 år. Jag har någonstans insett att engagemanget i vår demokrati kommer jag aldrig att ge upp, men det kanske inte behöver, eller skall ske, via förtroendeuppdrag. För jag tror inte att politiken har saknat mig heller. Och då är det ju rackarns onödigt att fortsätta den relationen. Men jag har lämnat med största respekt för alla dem som är kvar. Det är otroligt svårt att vara en kommunpolitiker: ständigt balansera olika beslut, ständigt vara syndabock för något, vara tillgänglig 24/7, ta ansvar för det ingen annan orkar ta ansvar för och ändå aldrig kunna göra alla nöjda. Det är förbaskat otacksamt. Men otroligt givande.

Jag lämnade alltså detta. Och insåg att jag förmodligen kommer att sluta som lärare också – trots att jag älskar mitt jobb. För jag vill verkligen jobba som ledare i någon organisation eller på något företag. Och det lovade jag mig själv redan i oktober.

Jag lovade också mig själv att lära mig att spela något instrument då jag plötsligt en kväll insåg att jag alltid velat det, men aldrig någonsin trott att jag kan. Och då tänkte jag att det var det dummaste jag någonsin trott om mig själv: jag kan väl inte veta om jag kan eller inte om jag inte försökt! Så jag skall lära mig spela fiol. Eller dragspel. För jag älskar dessa instrument.

Sedan kommer jag att ge mig själv i gåva att ta sånglektioner. Ty jag har alltid sjungit. Men aldrig någonsin vetat om jag KAN sjunga. Och jag märker att jag alltid sjunger när jag är ensam - aldrig i någons sällskap (förutom min familj som får lyssna på min sång från duschen) Och OM jag sjunger i sällskap, låter jag bara min stämma skrälla, utan att ställa in den på ”sång”. Så jag vill ta reda på: kan jag egentligen sjunga? Eller inte? Varför vågar jag inte sjunga ut, annat än när jag är ensam? Och hur låter det jag åstadkommer i andras öron? Det är spännande att veta, att få en återkoppling så att man har något att arbeta med.

Hmmm, ok? Så detta var en text om att inte göra bokslut och lova något, men att ändå göra det? Verkar som en paradoxal tautologi, vilket ju är ett tjusigt slut på ett motsägelsefullt år och tillika blogginlägg. Jag tror att jag slutar där. Och passar på att önska er alla ett fantastiskt nytt år! Var rädda om er, varandra och vår värld!