Summa sidvisningar

2018-03-18

Att följa upp

Så klart såg jag det framför mig; ett nytt sätt att uttrycka det jag under dagarna samlade på mig i form av oavslutade meningar, vankelmodiga tveksamheter och frivoltande sarkasmer. Och så blev det ännu en paus. Men denna gång en högst ofrivillig och oväntad sådan.

För drygt en vecka sedan drabbades min far av en massiv stroke. Jag vill med en gång skriva att han återhämtar sig ofantligt bra och att han faktiskt mår så bra det går. Kanske kommer han hem redan nu i veckan. Min mor och bror bad mig att inte skriva något om detta i sociala medier. Och därför har jag låtit bli. Men i kväll kände jag att jag på min blogg – som nästan ingen läser – ändå ville återkoppla till er få trogna läsare om vad som händer i min mars.
Förmodligen kommer jag återkomma till ämnet när det inte längre känns som ett öppet sår för mor och bror min. Ibland är det inte de egna känslorna och önskningarna som är de viktigaste.

Men min mars i övrigt? Jo, så här:

- L fyller snart fjorton år. Och jag tackar kosmos för denna fantastiska människa som jag får kalla min son varenda dag. Vilken lyckosam människa jag är!

- Min svärmor har fått ett tillfälligt visum och kommer och bor ett tag hos oss. S skall hämta henne nästa söndag. Frågor på det?

- Vi är inne i omdömmesskrivningarnas tidevarv, vilket toppas med ett dussintal utvecklingssamtal. En ickeavundsvärdtid i ett pedagogiskt arbete.

- Det är val i Ryssland. Utan något att välja på. Det är fint ordnat det.

- Kent Ekeroth, min nemesis, skall flytta till Ungern. DET är något av det mest ironiska i mitt vuxna liv. Ni som känner mig vet. Annars kan jag ju berätta: mina båda föräldrar är ungrare och Ungerns nazister, Pilkorsarna, var värre än Tysklands nazister mot judarna. Kents mamma är judinna. Suck. Men Kent skall flytta dit. Och förmodligen då lära sig ungerska. Sok szerencsét med det Kent.


Och så var det det här med att inbilla sig att saker och ting kommer att bli som man visualiserar det. Det blir det sällan. Men ofta blir det bättre även om det blir sämre, eller så blir det inte så dåligt i alla fall. Trots att det inte alls blir som man önskat.

2018-03-04

Att tänka kort i mars

Ibland blir jag oändligt trött på mina egna, långa, invecklade tankeströmmar. Det är som om jag inför mig själv ursäktar och förklarar mina funderingar inför en osynlig domstol. Inte för att jag vet vad jag skulle kunna bli dömd till och jag känner inte till straffens beskaffenhet, men jag gör det ändå. Om och om igen.

Kanske är det en yrkesskada? En sådan där som femton års pedagogiskt arbete kan medföra: förklara, försöka förklara från ett annat perspektiv, se saker ur olika synvinklar, respektera andra sätt att se på/uttrycka/bedöma saker och förklara ännu en hundrande gång. Man förklarar så mycket att man till sist knappast kommer ihåg vad man själv egentligen tycker.

Så ikväll tänker jag kort. Utan att tänka efterefter:

- Vasaloppet. Kan faktiskt inte bry mig mindre. Alls. Kudos och all heder åt alla som orkar genomföra det. Men. Bryr mig oändligt lite.

- Min son har fått kallelse till mönstring. Pacifist som jag är blev jag ändå glad över att han vill göra värnplikten. Insåg att det är svårt att logiskt förena dessa två tankar.

- Ännu än gång är det ungdomar på skolor som leder en protest! Denna gång mot NRA i USA som fortsätter att via pengar och makt påverka ledande politiker till att uppmuntra människor att bära vapen. Och som tidigare i historien hånas ungdomarna av ledarna. Och som tidigare i historien kommer ungdomarna vara de som får rätt i eftervärldens ögon.

- Vi har haft en iskall vecka. Mina näshår har klibbat ihop och den kalla västkustvinden har gjort att till och med mina inälvor har frusit. Men. Jag har fått se solen. En hel vecka.


Ha en fin söndagskväll!

2018-02-21

Att fortfarande brinna

Och nej, jag har inte slutat brinna. Brinna för solidaritet och humanitet. För allas rätt till att behandlas värdigt.

Ibland måste man dra ner lågan lite för att kunna höra de rösterna som är allra svagast – de tunnaste, minsta. Ty ibland tillhör de fienden och det är av avgörande betydelse att känna fiendens röst, att förstå den och väga den. Man måste också våga höra tvivlet i de egna leden, lyssna till rädslan och ängslan, för känner man icke den, kommer man inte att ha något för de egna orden att landa i – de kommer bara att spridas som obetydliga stoft i vinden.

Var sak har sin tid, sin plats. När någon är stark kan någon annan backa. Turas om. Omformulera, omstrukturera. Det ena utesluter inte det andra. Min eld har aldrig handlat om mig, om att jag skall höras. Min eld har alltid handlat om mitt budskap – budskapet om att vi inte kan existera utan varandra. Varje sig vi vill eller inte: vi är alla sammakopplade på något sätt och därför måste vi lära oss att leva tillsammans. Och vi som, genom slumpens försyn, fått fördelar genom att födas och leva just här, har ett ansvar för att dela med oss av det vi fått.

Och det kan vi göra på olika sätt, var och en efter förmåga: le mot din nästa, säg tack. Agera på ett sätt så att det inte är till besvär för andra människor. Var rädd om världen, naturen och människorna. Uppträd på ett värdigt sätt. Delta i demokratin. Delta i din kommun. Lyssna på människor.


Lyssna på människor. Lyssna till de minsta rösterna. Lyssna på din fiende. Och glöm aldrig din eld. Även om andras eldar brinner starkare.

2018-02-18

Att prata om vintern

Så många gånger jag slås av hur komplext verklighetens väv är spunnen; i det stora och i det lilla, i det som ligger nära men också i det som är långt bort. Det är inte konstigt att människor i alla tider har sökt svar om vad som egentligen är meningen med allt – för någonstans är det svårt att nöja sig med att allt faktiskt, allt som oftast, är en slump.

Det är en slump att just jag föddes just här. Och nu. Det är en slump, eller kalla det en saga om du vill, att jag blev förälskad när jag blev förälskad. Det är en slump – en mycket lycklig sådan – att jag har begåvats med så vidunderligt fina barn. Och det är slumpen som avgör hur vi uppfattar vintern 17/18.

På västkusten har vintern varit mörk. Regnig och blåsig. Geggig. Inte så många minusgrader men med en hiskelig vind som blåst genom märg och ben. De gråa molnen har hängt hukande låga över vintertrötta skuldror. Ljuset har vi inte sett. Eller jo, ett par tre dagar har luften varit hög och klar och solen har lyst från en blå himmel. Då har det till och med lyst vitt från marken. Tills nästa dag bjöd på ett mörkgrått täcke av brunt.

Och så ser jag vintern 17/18 på andra håll i Sverige. Massor med snö. Snöskottning och enroma snöhögar att göra kojor i. Växthus som bågnar under snötyngd och gnistrande ljus. Röda kinder och leende barn. Bilar som sladdar och slirar, pulkor och skidor. Snöänglar och snögubbar. Man pratar om en vinter som slår rekord.

På vår femkilometersremsa av västkusten slår också denna vinter rekord: i mörker. Komplex och slumpmässigt spunnen är verkligheten.

2018-01-29

Att januarifundera

2018 är snart en tolftedel gången. Och jag har inte tagit mig tid att skriva. Det är ju lite underligt, då jag faktiskt haft tid. Men ibland är det så. Att andra saker får ta tid. Som att fundera. Och tänka. Och vara. Det är viktigt, det också.

Nu i januari har min äldsta son, B, fyllt 18 år. Det är en hisnande känsla. Inte för att det kom som en överraskning eller för att jag inte har velat se det, utan mera för att det sätter saker och ting i andra perspektiv. Som det faktum att jag måste få en annan slags relation med honom nu. En på mer lika villkor. Där vi båda möts som vuxna. Och tänk om han inte vill vara lika nära mig som vuxen? Tänk om han, med all rätt naturligtvis, väljer bort mig?

Hur gör man då?


Ja, det har varit en hel del att fundera på. Att tänka kring. Och existera i. Denna januari 2018.