Summa sidvisningar

2017-07-20

Att vara outdated

Tydligen har demokrati blivit omodernt. Det har överlevt sig självt och blivit överflödigt. Tydligen. Dessutom har det blivit urvattnat och meningslöst. Eller? Jag skall erkänna att jag inte läste vidare. Lite rädd och ängslig över vad som skulle möta mig i skrift på skärmen. Kanske var det inte så det stod. Förutom i rubriken.

Demokratin är viktigare nu än någonsin innan. Den demokratin som innebär att man har rätt till sin åsikt, rätt till lika möjligheter, utbildning och tak över huvudet. Med den demokratin följer skyldigheter såväl som rättigheter. Skyldigheten att värna demokratin och att följa lagar och regler. Vid missnöje med dessa lagar och regler kan man gå den demokratiska vägen att få dem ändrade.

Demokratin innebär inte att man får hota folk, inte att alla måste hålla med i en åsikt man yttrar, inte att man får tolka lagen så som man själv vill. En annan politisk ordning är otroligt farlig – det har historien visat oss, både på vänster- och högerpolitisk sida.


Och det där om att många stackars dumskallar påstår att Förintelsen inte ägt rum med argumentet: ”Hur kan du bevisa det? Var du med där eller? Jag tror helt enkelt inte på det” – till er vill jag bara säga: ”Japp, och jorden är ju egentligen platt – för vem av oss har egentligen SETT att den är rund?” IDIOTER!!!

2017-06-29

chemtrails och konspirationsteorier

Och så fastnar jag återigen i ett diskussionsforum. Eller, fastnar och fastnar. Algoritmen i sociala medier rekommenderar mig en artikel om GMO och konsekvenserna av förädling av våra grödor. Samtidigt rekomenderas jag en artikelserie om chemtrails som tydligen någon vän till en vän kommenterat kring. Jag läser. Och så fastnar jag.

Jag fastnar inte så mycket i artiklarna som jag gör i kommentarerna. Jag förundras. Förundras över hur en människa alltid är och förblir en människa – oavsett hur välutvecklade vi skall vara som ras och oavsett hur mycket vi skall ha förkovrat oss. Det som förundrar mig är inte så mycket att man tror på olika konspriationsteorier kring fenomenet chemtrails – utan det andra som sägs.

Man säger saker som ”när skall världen vakna?” ”människor borde få veta detta”. Man uttrycker en känsla av att vara en ensam om att liksom känna till en stor hemlighet och att andra är helt okunniga. Det får mig att bli lite barnsligt fnittrig. Ty jag känner att så klart att de har rätt – och samtidigt så fel.

I alla tider har det funnits alla möjliga olika konspirationsteorier, vissa religiösa, andra grundade på andra former av maktfullkomligheter. I alla tider har det visat sig att människor tagit dåliga beslut och gjort saker som i efterhand verkar helt vansinniga: olika botemedel, ritualer med mera. Jag är helt säker på att om ett par hundra år kommer man att se på oss i början på detta millenium och fnissa åt våra vanor och sätt att leva. Man kommer att undra över hur dumma och naiva vi var. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid vara. Det är inget nytt, häpnadväckande som denna grupp upplever.


De behöver inte ”väcka världen”. Världen har förmåga att se. Om den vill se. Och det vill man inte alltid. Ty det finns så mycket att välja på att ”se”. Och konspiraitonsteorier kommer att komma och gå. Hela tiden. Så kanske finns det en sanning i chemtrails. Kanske inte. Men jag är lite mera orolig för andra saker. I den mån jag ororar mig.

2017-06-15

Vägskäl

I doften av poppade popcorn – poppade på spisen i en kastrull – sitter jag med halvmörkret som sällskap och funderar. Jag har uppenbarligen en hel del att fundera på, för jag har inte orkat tända någon lampa och inte heller har jag slagits av tanken att jag borde gå och lägga mig, då en arbetsdag väntar i morgon. Nej, jag sitter och funderar på de senaste dagarna.

I tre dagar har jag skuggat biträdande kommunchef i vår grannstad som ett led i min ledarskapsutbildning. Jag har fått vara med i hennes jobbvardag, delta på möten och lyssnat på samtal hon fört med medarbetare. Det har sporrat mig i många tankar och funderingar jag upptäcker att jag faktiskt har närt. Och nu i kväll sitter jag och funderar på om jag vågar formulera dessa tankar i konkret handling. Det känns lite hisnande.


Jag märker att det inte riktigt går att föra ett samtal med mig och att jag inte riktigt är närvarande i det jag gör. Därför tror jag allt att jag måste ta dessa funderingar på allvar. De kommer inte att låta sig avfärdas. Det är lite skrämmande att stå vid ett vägskäl – även i ett i-land.

2017-06-06

Leve den tid vi lever!

Ännu en långhelg är snart till ända. Pingsthelgen har övergått i Nationaldags firande och här i det gula huset på Tröingeberg slår fasadflaggan rappt i den ljumma vinden. Jag slås allt som oftast av den fantastiska miljön jag har fått förmånen att leva i. I bostadsområdet har grönskan tätnat och eftermiddagar som den här kan man känna doften från olika grillar och utomhuskök samtidigt som man kan se ut över Ätradalens vackra hav av åkrar. Det är verkligen en gåva.

Jag är tacksam över det faktum att jag fortfarande har förstånd nog att vara tacksam för allt detta – att jag fortfarande kan se det och värdesätta det. Ty det måste vara ermbarmligt sorgligt att bara kunna se mörker och förfall. Jag har förstått mer och mer, att det var bland annat denna egenskap som tog mig igenom de flesta av de sakerna som jag upplevt. Många är de gånger jag önskar att det fanns ett sätt att förmedla den – att ge den egenskapen vidare. 


Denna helg har jag tänkt mycket på det. Hur det kan vara olika med saker och ting som dessa. Tre vänner till mig har mist människor i sin närhet: en bror, en mor och en far. Tre helt olika livsöden och tre helt olika familjer. Hos dem alla finner jag beröringspunkter och jag har tänkt mycket på deras liv och relationer. På hur det blev och varför. Och det jag ofta i tanken återkommer till är något som den fantastiska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie föreläste om ”The Danger of the Single Story” (Faran med den Enda berättelsen).

Hon tar upp vikten av att höra och lyssna på HELA berättelsen – att inte ge någon tolkningsföreträde. Ty, sanningen är den att vi alla äger vår egen sanning. Att en historia eller berättelse inte bara har EN sanning, utan flera. Alla med samma värde, men kanske med olika mycket smärta/lycka/kärlek/hat i. Innan jag ger mig ut på min lufstur vill jag dela hennes föreläsning med er. Den har givit mig mycket att fundera på!
 
Ha en fin kväll!  


2017-05-28

Helgen

Vilka underbara, underbara dagar det har varit! Vilken fantastisk Kristi Himmelfärds helg! Vet ni, ibland – väldigt mycket ibland – så mår man sådär vidunderligt bra. Det finns inte något alls som skaver eller som irriterar. Inte något som kräver engagemang, åsikter eller tid. Utan man kan bara liksom finnas. Denna långhelg har varit sådan för mig.

Visst har jag saknat en hel del människor; fina vänner som jag skulle ha viljat prata med; visst har inte världen slutat brinna och vattennivåerna på Bästkusten är oroväckande låga och hudcancerdiagnoserna alldeles för höga, MEN – trots allt det, har jag kunnat vila i ro. Jag har känt dofterna av syrenerna, lyssnat på försommaren, doftat på saltat hav och gungat mig till en tupplur i min hängmatta.

Jag har rättat alla mina prov, preliminärt betygsatt alla mina elever, betalt alla räkningar och sedan har jag bara njutit. Av fikasällskap, kortspel med killarna, långa träningspass, nyklippt gräsmatta och syskonbarnpussar. Jag har bara tillåtit mig ett par timmar ute på nätet och vet ni vad: jag har befunnit mig i verkligheten istället!

Jag pratade en stund med en av våra tiggare i sta’n, hjälpte ett äldre par att flytta in i skuggan för fika, busade med en liten kille så mamman kunde packa ner sina varor i fred, betalade en annan ung mammas inköp då hon inte hade tillräckligt med pengar. Allt detta tillsammans gjorde min helg – så mycket bättre än att ”likea” saker hit och dit och läsa socialamediernyheter. För världen utanför tar inte paus ändå: på nyheterna på TV kunde jag följa Trumps mycket sorgliga möte med G7 politikerna, jag kunde se uppföljningarna på Manchesterattentatet. Trots att jag inte var uppkopplad 24/7. Men jag slapp bruset. Det där malande, tärande bruset.

Istället kunde jag höja blicken och se de intesivt gula rapsfälten och känna på gräset mellan tårna. Jag hann tänka färdigt mina egna tankar innan jag kände att jag behövde formulera svaren på andras funderingar.

Alltså verkar nedkopplingen vara min grej. Jag tror att jag nog skall fortsätta så. Så kanske flera helger kan vara fyllda av att bara finnas. För tids nog kommer andra tider. Som det alltid gör.