Jag promenerar
till och från arbetet varje dag. De dryga tre kilometrarna tar ungefär tjugofem
minuter att gå och det går inte en morgon utan att jag känner mig så otroligt
lyckosam. Det är en så fantastiskt magisk omständighet att jag haft den ofattbara turen att få ha det så här! Bara tänk: varje morgon får jag en hel halvtimme
för mig själv - i lugn och ro med mina egna tankar i en värld som just håller
på att vakna.
Jag promenerar
först på en grusväg genom ett vackert bostadsområde som böljande i vågor,
plöjer fram mellan vackra lövträd av alla de slag. Jag ser ekorrar, harar och
råddjur. Ibland följs ljudet av mina steg av fågelsång. Morgonen vaknar
försiktigt och jag skymtar gryningen.
Jag promenerar
sedan på gång-och cykelvägar in mot staden. Ser lamporna i husen och skymtar
andras morgonbestyr. Vägen är alltid vacker. Men det vackraste hände för några
veckor sedan: då slocknade ljusen på min promenad! Äntligen var det tillräckligt ljust tjugo över sju på morgonen för att
gatlyktorna skulle släckas! Äntligen var vårvinterljuset här! Då ni, då finns det hopp om ännu en vår.
Det slog mig där och då: detta måste vara
enda gången man fylls av hopp för att ljuset försvinner. Ty det ersätts inte av
mörker, utan av det sanna ljusa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar