Att göra

En massa. Har massa att göra. Vilket gör att jag inte hinner skriva. Här. För visst skriver jag. I arbetet. På julkort. På julklappsetiketter. Jag ber om ursäkt. För jag vill gärna hinna skriva här också. Och jag vill hinna skriva kommentarer på era fina bloggar. För jag vet hur glad man blir. Av kommentarer. Så. Förlåt. Jag tänker på er dagligen. Alla fina bloggkamrater och läsare.

Och jag läser er, varje dag. För träning, läsning av bloggar och Wordfeud är det jag unnar mig de mikrostunder som jag faktiskt kan hitta under mitt dygn. Ni är min balans i tillvaron. Tack för det. Tack för att ni skriver. Och hjälper mig att andas.

Så. Vad finns att göra? Jo:

-   Ha de sista utvecklingssamtalen

-   Skriva omdömen i två ämnen

-   Gå på möte rörande elever

-   Ringa och kolla upp närvaro

-   Skriva julkort

-   Slå in paketkalenderjulklappar

-   Tvätta fönster

-   Plocka ner gardiner

-   Stryka nya gardiner

-   Hänga upp julstjärnor

-   Adventsstäda skåp, bakomspis, ugn, kyl/frys

-   Förbereda inför 60 års kalas i helgen

-   Stryka stor linneduk

-   Skriva menyer

-   Skriva placeringskort

-   Handla till dukning

-   Storhandla

-   Baka

-   Putsa silvret

-   Åka och handla en julklapp i annan stad

-   Hämta tårta

-   Bädda rent inför övernattningsgäster

-   Bära ner extra säng

-   Hitta en hög barnstol

-   Åka ut till återvinningen

-   Vara med på tomtepromenad

Detta finns att göra denna vecka: Ganska lugn. Jag har läget under kontroll. Förutom allt annat, det vanliga, som måste göras. Nästa vecka är intensiv. Så nu vet ni vad jag gör. När jag inte hinner det andra.

Att recensera "Förr eller senare exploderar jag" av John Green

Hmm. Jag måste tillåta mig ett hmm. Ty jag är ytterst tudelad. Till förbannelse tudelad. För när jag skyndar ut till torget i lilla Bloggdala för att möta upp mina grannar och medläsare, kan jag fortfarande inte formulera en fast åsikt. Den fluktuerar. Ovanligt mycket.

John Green har skrivit en ungdomsbok. Som berör och dröjer sig kvar. Han har behandlat sina läsare med allra högsta respekt, inte fördummat dem genom billiga tricks och knep, utan skapat ordmagi för tonåringar. Boken är full av fantastiska citat, som en ungdomshandbok i hur man lever det liv som faktiskt inte alls är rättvist. Och det skall han ha all respekt för. Men.

Som lärare i svenska, med många litteraturpoäng, har jag läst denna typ av bok förr. Tack och lov finns många fantastiska författare som vördar sin målgrupp och som skapat konstverk för de hungrande tonåringarna. 2008 utkom en bok (”Innan jag dör” av Jenny Downham) väldigt lik denna. Före det, 2007, skrevs ett fantastiskt filmmanus (Juno) med samma typ av briljanta citat och ytterligare filmer har gjorts. Så jag blir inte helt bergtagen. Även om jag tycker om.

Green har skrivit en bok om Hazel. Och om Augustus. Och om cancer. Hazel är sjutton år och lever med en obotlig cancer som sakta äter upp hennes lungor. Augustus tillhör den låga 20% som blivit friskförklarad från sin cancerform. Och de blir själsfränder. Såklart. Och de är sååå unika och speciella. Så klart. Och just deras vänskap är ”one of a kind”. Så klart. Och visst gråter man. Så klart.

För vad är en dödlig sjukdom hos ett barn om inte berörande och sorglig? Orättvist och otroligt rörande? Och vad är en första förälskelse, om inte allomfattande? Minnesvärd och slukande? Green har dock tecknat också bipersonerna väl. Givit dem mer djup än många andra författare hade gjort. Och i en bihandling i boken, väver han också skickligt in en parallell historia som trots likheterna med huvudhandlingen är diametralt annorlunda. Vackert så.

Alltså. Vad tycker jag nu? Låt oss säga så här: jag har den hemma, både på svenska och på originalspråk. Och jag tycker de är värda pengarna jag betalt. Absolut. Kommer jag att rekommendera den? Ja. För det är en välskriven bok. Men. Om jag vill läsa vackra citat håller jag mig till min ”all-time-favorite”: ”Igelkottens Elegans” av Muriel Barbery.

Att

Så återvänder jag till att vara jag. Ett jag jag känner igen. Utan det gallspridande giftet. Och jag publicerar en text jag skrivit förr. För jag är grunden i mig. 

Att. Vara. Infinitformen av verbet. Grundformen. Inget är tillagt, inget är fråndraget. Allt är så helt och full och ultimat det kan bli. Inget sagt tempus, modus. Varken femininum eller maskulinum. Per se en fullständig definition. Grundformen. Varifrån alla ändelser, böjelser äro sprungna. Fulländad i all sin enkelhet.

Infinitiv. Ursprunget till ad infinitum? Det latinska uttrycket som betyder ”i all oändlighet”? Vem vet. Kanske. Jag väljer att se det så. För då blir tanken ännu mera kittlande. Att inte behöva definieras, vara infinitiv, ad infinitum – i oändlighet. Förundrande tanke.

För jag vill gärna vara i min grundform. Inget tillagt, inget fråndraget. Bara jag. Jag vill definieras utifrån det. Inte utifrån tempus. Modus. Inte ens ett neutrum vill jag vara. Trots det älskade Södergran skrev, så är jag inget neutrum. Jag är ett infinitiv. Ad infinitum. Ergo sum, ad infinitum. Därför är jag, i oändlighet.

Vierge moderne

Att maximera en samhällsmedborgare

Du får ursäkta mig. Man hör så mycket dravel nu förtiden. Så många människor strävar efter att höras, utan att fästa alltför stor vikt vid det som faktiskt blir sagt. Därav alla nyskapande teorier om allt möjligt. Vilka egentligen inte alls är särskilt nyskapande, så mycket som snyggt paketerade och återanvända.

Det är ditten och datten. Och mycket handlar om kompetenser. Uppenbarligen. EU har definierat 8 olika kompetenser – alla lika viktiga:

(Nyckelkompetens är den kompetens som alla individer behöver för personlig utveckling, aktivt medborgarskap, social integration och sysselsättning.)

Denna referensram omfattar åtta nyckelkompetenser:

1. Kommunikation på modersmålet.

2. Kommunikation på främmande språk.

3. Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens.

4. Digital kompetens.

5. Lära att lära.

6. Social och medborgerlig kompetens.

7. Initiativförmåga och företagaranda.

8. Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer.

Och jag menar att detta är dravel. Inget nytt under solen. Egentligen. Men de förutsätter förbannat mycket; att du är född i ett fritt och demokratiskt land. Att du får lov att gå i skola. Att du får möta rätt lärare. Att du föds med rätt föräldrar. Och ”lära att lära”? Jösses! DET är ju en solklar nyckelkompetens?! Tycker jag alltså inte. För det ser så förhärdat enkelt och lätt ut – det här. Och inget är fullt så enkelt i praktiken. Så att man kan maximera en samhällsmedborgare, utifrån 8 nyckelkompetenser.

För vad ÄR en god samhällsmedborgare? Är det en vit, heterosexuell man? Av medellängd, som inte röker eller dricker alkohol. Som inte ärvt några sjukdomar och inte är sjuk. Som aldrig stannat hemma från jobbet och som dessutom arbetar 72 timmar i veckan. Samtidigt som han ideellt hjälper till i tre sportföreningar, sjunger i en kyrkokör och är fritidspolitiker. En människa som konsumerar en väldigt massa och håller vårt samhälle flytande? Ty han kostar inte samhället något i sjukvårdspengar, i drogrehabilitering eller könsbyte. Han dör vackert och odramatiskt vid 70 års ålder, utan att ta ut pension. Inget kladd och inget improviserat. En god samhällsmedborgare?

Eller. Så här: en god samhällsmedborgare är en människa som är allmänbildad. Så allmänbildad att hon kan tänka sig in i vad för konsekvenser ett beslut, ett val, får för andra som lever på vår jord. En osjälvisk människa som tar ansvar för att den demokratin som vi alla ser som självklar, kan fortsätta vara vår ledstjärna. Denna människa har en mängd erfarenheter från allt vad livet har att erbjuda – sjukdom, framgång, nederlag och vackra dagar. Därför är också människan komplex och förstår väl varför vissa saker måste bekostas av ett demokratiskt samhälle.

Jag tänker så här. Jag tror EU:s syn stämmer mest överens med den första bilden. Det är inte min definition av en maximerad samhällsmedborgare. Det är den andra. Jag tror att jag kan vara något på spåren. En ny teori?